Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGER (leende) : — Jo, han menade det. Men han har ändrat
sig. Han menar det inte längre!
MAURITZ (med en varm blick på Inger) : — Ja, hon har
övertalat mej. Eller rättare. Hon har övertygat mej. Vi stanna
här båda. Jag förstår kamraterna som resa. Senast i går var
det tio nya på förbundsexpeditionen och ordnade pass. Men
jag vet inte hur det är. Jag är väl inte emigrant i blodet, inte
i hjärta och njurar. Därborta skulle jag kunna göra storverk,
jag skulle få vara med om storverk och se storverk skjuta i
höjden. Där finns ju utrymme och rymd för sånt. Men ser ni,
jag kunde inte få göra det enda storverk som det lönar sig att
göra: att förvandla det här gamla landet, att bygga ett nytt
samhälle, som har plats också för din lilla fattiga lycka, Agnes.
(Det knackar på dörren. Henrik-Johan låser försiktigt upp medan
Mau
ritz och Inger dra sig undan i en vrå. Två arbetare stanna alldeles
innanför dörren.)
FÖRSTE ARBETAREN: — Är Rikard kommen?
HENRIK-JOHAN: — Far har inte synts till på hela
eftermiddagen.
DEN ANDRE ARBETAREN: — 8Se, vi väntade länge på
avdelningsmötet. Han är uppe med de andra styrelsegubbarna för
en sista förhandling. I dag avgöres det. Ja, du vet ju själv,
Mauritz. Det är enkelt nog: fred eller strid till sista andetaget.
HENRIK-JOHAN: — Far sa inget om att han hade så stora
ting i görningen. — Han — — —
(Dörren skjuts upp och fadern, en satt, bred gestalt stiger in genom
dörren, medan kamraterna lämna honom plats. Det blir tyst i rummet
medan han hänger upp sin våta rock och hatt.)
FADERN: — Det tar i och regnar, tror jag. Nej, se är du
här, Mauritz. Det var djärvt. Det var kanske litet f ör djärvt
— eller det kunde ha varit det. God kväll, Inger.
(Nickar åt de båda yngsta, går betänksamt fram till de båda
kamraJerna vid dörren och säger långsamt och med eftertryck):
— Det blev fred, kamrater!
(Alla rycka till, i olika stadier av upphetsning.)
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
