Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven GL. § 112 på grund af hänvisningen i RA. § 12. B)
Stadgar som kunna ändras med samtycke af Norges
storting och unionskonungen (handlande äfven med svenska
rådgifvare). Dit hörer återstoden af Novembertraktaten
(n:r 1), hvaribland märkes främst § 4 (om unionskonungens
religion), §§ 11—15 (om Norges styrelse i följd af unionen),
§ 25 (om unionskonungens makt som norsk krigsherre) samt
§ 111 (om unionsflaggan). Särskildt märkes, att allt hvad
som rör föreningen skall för Norges del behandlas såsom
grundlag, medan det för Sverige blott har karakteren af
fördrag eller lag; Norge skall alltid samtycka vid tvenne
storting och till sist med 2/3 pluralitet, för Sverige räcker
det med vanlig majoritet vid en och samma riksdag —
därest öfverhufvud riksdagen skall medverka. Bättre kan
ej visa sig det intima samband som finnes mellan Norge
och unionen; hela unionen ingår i Norges författning, ty
det är först genom och endast genom unionen som Norge
fått en själfständig tillvaro och en egen författning. Skulle
unionen försvinna så återinträder Norge enligt folkrätten
under Sverige som lydland. Sveriges själfständighet
däremot är äldre än unionen och i ingen mån beroende af
honom. Norge är själfständigt endast såsom förenadt med
Sverige, Sverige skulle vara själfständigt lika väl utan
förening med Norge. Detta är unionens olika betydelse för
de bägge länderna.
Nu förstå vi ock hvarför man äfven i yttre måtto
inrymde en del af unionen i själfva den akt som bär titeln
Norges grundlag och således undanryckte den biten af GL.
undan Norges egen "rådighet". Äfven Sveriges främsta
grundlag, Regeringsformen, innehåller åtskilligt af natur att
angå unionen, nämligen — vill det synas — §§ 1, 2,
11—13, 39—43, 91—94; flere af dem hafva varit förebilder för
unionsbestämmelser i GL., och försåvidt Sverige vill hafva
kvar unionen kan det icke med någon af dem handskas
alldeles efter behag, det kan t. ex. icke i § 11 förbjuda
utrikesministern att befatta sig med andra än rent svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
