Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågor eller i § 39 förbjuda konungen att gå öfver rikets
gränser. Dessa svenska §§ bilda sålunda en materiell
motsvarighet till de unionsbestämmelser i GL. som ej tillika
stå i RA.; men den stora skilnaden ligger i deras formella
natur, det finns ingen bestämd gräns emellan dem och de
andra svenska §§, och skall ändring ske så har Norges
konung ingen som helst formell befogenhet att deltaga, det
sker af svenska statsmakter allena; dessa stadgar hafva
således icke i yttre måtto upphört att vara rent svensk lag,
ehuru de till sitt väsen blifvit unionens. Häri ligger nu
ett första företräde för Sverige, ett företräde som ingalunda
är gagneligt för unionen och därför borde försvinna.
Men man skall visserligen icke för högt uppskatta
denna olikhet för de bägge rikena. Om Norge icke har full
bestämningsrätt öfver sin grundlag, så är det endast därför
att denna s. k. Grundlov icke är blott och bart och alltigenom
en specielt norsk lag. Skulle Norge hafva full makt öfver
Novemberakten, då vore det icke likstäldt med Sverige utan
dess öfverman, ty då skulle det få ensamt ändra formliga
och direkta fördrag med Sverige. Allt hvad som rättsligen
sedt är Norges egen sak, det är det också herre öfver,
alldeles som Sverige i sitt hus.
Ty detta måste noga fasthållas, att sedan unionen nu
är skapad, har Norge inom densamma full själfständighet
liksom Sverige. Det står skrifvet i unionsfördragens första
bokstaf, GL. § 1 och RA. § 1. Detta vill säga att
hvartdera landet icke kan förpliktas genom någon annan vilja
än sin egen. Väl kan t. ex. Sverige få en konung som det
ej vill ha, om ödet ger norrmännen seger vid valet; men
Sverige lyder därvid icke Norge, utan den lag för
konungaval som Sverige en gång frivilligt antagit, det lyder
således verkligen sin egen vilja. På samma sätt när svenska
utrikeskonseljen i någon norsk fråga handlar på ett sätt
som Norge för tillfället icke tycker om; Norge fogar sig
då ingalunda efter Sveriges behag, utan efter sin egen vilja,
nedlagd i den frivilliga öfverenskommelsen att Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
