Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se vi då närmare efter i Sveriges RF., så visar sig i dess
§ 14 konungens öfverbefäl alldeles oinskränkt; därtill lägger
dess § 63 på svenska riksdagen en skyldighet att bevilja
särskilda summor för krig. Flytta vi sedan betraktelsen
till GL., så göra vi i dess § 25 helt andra, öfverraskande
upptäckter. Jämte åtskilliga detaljinskränkningar i
konungens öfverbefäl stå där tvenne stora band på hans frihet, i
det 1:o endast norska liniearmén får brukas utanför Norges
gränser, och 2:o stortingets samtycke kräfves till att
öfverhufvud kommendera några norska trupper eller
skärgårdsflottan i anfallskrig. Medan hela Sveriges försvarsstyrka
enligt grundlagen står till konungens disposition, fördela
sig således Norges krafter på trenne skilda slag: 1)
landtvärnet och andra utom linien räknade trupper; dem kan
han aldrig kommendera utom gränsen (den s. k.
landtvärnsklausulen), och äfven därhemma icke uppbåda till anfallskrig
utan stortingets begifvande; 2) linien och roddflottan:
dem kan han använda hvar som helst till försvar, men till
anfall blott med stortingets samtycke; 3) återstoden, d. v. s.
örlogsflottan; öfver den ensam befaller konungen
fullkomligt fritt, såsom öfver hela Sveriges makt. Att Norge
vid den unionella uppgörelsen ville lägga så svåra band på
konungens frihet, förklaras af de då kringlöpande ryktena
att Sverige drömde om Finlands återeröfring med norsk
hjälp, och vinner ett slags berättigande därigenom att Norge
samtidigt afstod från allt deltagande i de diplomatiska
förhandlingar, hvarpå krig och fred bero. Att Sverige kunde
medge punkten 2, om stortingets samtycke, förklaras däraf,
att man ville ge ett tydligt bevis på ryktenas grundlöshet
och trodde sig kunna utan skada göra det, enär unionens
ändamål är styrka till försvar, ej till anfall. Att Sverige
åter kunde medge punkten 1, landtvärnsklausulen, berodde
därpå, att den icke är så farlig som den ser ut: norska linien
innefattar nämligen enligt GL:s uttryckssätt hela dess
reguliera armé, de i landtvärnsklausulen omtalade
stridskrafterna voro således af samma slag som t. ex. våra senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
