Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fråga att användas till unionsförsvaret; Norge behöfde
ju blott genom särskild lagstiftning döpa om en del
linietrupper till ett annat namn, genast skulle de enligt orden
i § 25 GL. blifva fastlåsta inom Norge själft, utan möjlighet
att tjäna ens till det norska landområdets omedelbara
försvar på svensk jord. Denna fara var så mycket större som
lagstiftningen rörande norska värneplikten är stortingets
ensak; konungen kan i längden icke hindra det att skrifva
därom som det lyster. Så blef unionens hela framtid lagd
i norska stortingets händer utan garanti ens i Norges
konungs veto. Detta är unionsfördragets svåraste fel, skadligt
för hvartdera landet för sig men skadligast för unionen
själf.
Föra vi nu till sist betraktelsen öfver till de bägge
kontrahenternas inbördes ställning inom unionen, så är äfven
därvid åtskilligt att anmärka. I de frågor där
unionsfördraget i GL. själf föreskref likställighet (vid
riksföreståndareskap och konungaval), där tillämpades den, som vi sett, med
en så ängslig noggrannhet, att den kom att bortskymma
verkliga intressen. Där åter ingen sådan jämlikhet var
påbuden, där kunde det hända, att ett verkligt missförhållande
för ena landet uppstod. Vi skola som hastigast undersöka
unionen blott ur denna likställighetens synpunkt. Det visar
sig då först följande afsteg till Sveriges fördel: företräde i
alla yttre sinnebilder, rätten att hafva ett öfvervägande antal
medlemmar i fredskonseljen och att ensam upptaga platserna
i utrikeskonseljen, rätten att i regeln hafva konungen hos
sig, äfven — på sätt och vis — rätten för svensk man att
att kunna blifva ståthållare i Norge. Härmed skulle således
vara angifvet det extra pris Norge fick betala för unionen.
Vid närmare beaktande visar det sig icke stort. Att
svenskar ensamma fingo råda konungen i den politik, hvaraf
bägges öden berodde, liksom att konungens ställföreträdare
i Norge kunde vara svensk — det kunde måhända, liksom
den mindre rangen, svida litet i fåfängan, men uppenbart
var det till fördel för Norges verkliga intressen, då det ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
