Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionen på en hittills tom plats; den innebar också
undanrödjandet af något gammalt, nämligen RA. § 4 och RF. §
11 i deras ursprungliga lydelser, och detta kunde icke
rättsligen ske utan användning af de former, som i både Sverige
och Norge äro föreskrifna för grundlagsändring.
Resolutionen var således icke laglig, emedan den till både
förutsättningar och innehåll stred emot RA. § 4, och ville hafva
giltighet utan ändring af denna.
Med allt detta är dock 1835 års resolution ett faktum
och har i praxis vunnit giltighet. Vi förstå nu bättre dess
historiska betydelse. I ock för sig var den ett visst stöd
för den uppfattningen, att Sveriges ledning af unionens
utrikespolitik icke skulle vara ett fastslaget
rättsförhållande. Genom att i sin form utsöndra egna norska
utrikesmål från gemensamma kom den unionens grundmur,
den folkrättsliga enheten, att lossna i fogarne. Genom att
till sitt innehåll tillmötesgå Norges önskningar var den den
första viktiga förskjutningen till Norges fördel af det
ursprungligen fastställda förhållandet emellan unionens bägge
medlemmar. Med fullt skäl må man således i denna
förordning se inledningen till ett nytt tidehvarf i unionens
historia, äfven om dess betydelse ingalunda stod fullt klar
för samtiden.
Icke långt efteråt tog konungen ett nytt steg i samma
riktning, denna gång dock närmast till rättelse af ett
missförhållande vid lagtillämpningen. Norska regeringen hade
i ett särskildt betänkande af den 8 Juli 1834 begärt, att
konsuler hädanefter skulle utnämnas i sammansatt statsråd
och efter norska handelsdepartementets direkta yttrande
jämte kommerskollegii; och detta vardt i början af 1836
bifallet (kongl. resol. af den 23 Jan. och 26 April).
Emellertid voro dessa tillmötesgåenden emot norska
önskningar ändock icke tillräckliga att ställa opinionen i
Norge tillfreds. Man fann där fortfarande utrikesfrågornas
behandlingsform nedsättande för nationalkänslan, så länge
två svenskar stodo mot en norrman i konseljen för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
