Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lydrikesmärken på sig; det undgick vidare alla tvister om
rådigheten öfver dess egen grundlag, och det erhöll full och
laglig rätt att taga del i diplomatiska ärenders behandling.
Sverige å sin sida slapp den större risken under
interimsregering, och det fick garantier att Norge skulle vid
halföns försvar verkligen utgöra sin rättvisa proportion i
manskap och pengar. För den som nöjde sig med en
symptomatisk behandling af det onda, i stället för att gå till
dess rötter, måste således förslaget innebära verkliga
förtjänster; och borde det därför hafva utsikter till framgång.
Förslaget kom också längre än 1844 års — och fick
ett snabbare öde. Sedan norska regeringen den 17 Juli
1868 lämnat sitt godkännande, beslöts den 12 Sept. 1868
att saken skulle föreläggas riksdag och storting. Så skedde
den 5 och 19 jan. 1869; riksdagen antog förslaget att hvila
(i April), men uppsköt nästa år dess definitiva behandling
till 1871, då det i Norge grundlagsenligt skulle afgöras.
Allt berodde således på 1871 års storting. Det hade
emellertid visat sig, att stämningen i Norge var bestämdt afvog
emot förslaget. Den inflytelserike advokaten Dunker hade
skrifvit emot detsamma, och i tidningen “Dagbladet“, som
hädanefter är den norska sjelfrådighetens ifrigaste
språkrör, blef det föremål för våldsamma angrepp. Denna
stämning kom till uttryck i konstitutionskommitténs (Daae)
utlåtande den 28 Mars, som fann förslaget röja “bristande tro
på folkens villighet att underkasta sig bördor och offer för
det gemensamma bästa“ och ansåg det peka emot en
omstöpning af hela unionen, till fara för själfständigheten.
Det var det föreslagna unionella statsrådet, som väckte
denna fruktan, särdeles som detta af svenskarne
oförbehållsamt förklarats som ett steg emot en unionell
representation. Den gamla misstron emot Sveriges
amalgamationsplaner, ömtåligheten för Norges själfständighet, motviljan
mot alla större förändringar och väl äfven en viss
förkärlek för otydligheterna i det bestående, hvilka kunde ge rum
åt vidtgående tolkningar — allt förenade sig i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
