Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väster om Kölen. Att likställigheten icke är ett
önskningsmål blott utan en rättighet, det har norska stortinget
uttalat redan 1827 och fasthållit allt sedan. Vid dess
tillämpning på utrikesfrågan var norska regeringen ännu 1834 icke
med; men alltifrån 1837 är hela Norge enigt; och nu i
Sverdrups tal får uppfattningen det stötande uttryck, att
Norge icke ens behöfde underhandla härom, utan kunde
upprätta åt sig ett eget utrikesdepartement när som helst
i norska former allena. Bakom denna tankegång sticker en
mera speciell rättstolkning upp hufvudet, en tolkning som
hittills endast brukats på försök (af norska regeringen 1861),
men den 17 april 1871 ingår i de norska liberalernas
rättsåskådning och i framtiden skall visa sig vara en kraftig
murbräcka emot unionen; det är den tolkning af RA. § 5,
att bäggelandsfrågorna, som där omtalas och hvilka
ensamma höra under sammansatta statsråd, icke kunna vara
andra än de som i föregående § 4 uttryckligen nämnas;
hvaraf blir följden, att alla egentliga mellanriksfrågor skola
afgöras i hvartdera landets statsråd för sig och
ståtkållarfrågan (som teorien närmast afser) ryckas undan
sammansatt statsrådsbehandling till rent norskt råd. Ett kraftigare
medel att spränga gemenskapen kan icke finnas, och dess
framdragande antyder liksom Sverdrups hela tal, att tider
skola komma då söndringen själf blir Norges oförtäckta
mål. — Slutligen står Norge numera, alltifrån 1847, enigt
i den formella uppfattningen, att RA. upptager alla
unionsvillkor och att Norge sålunda är uteslutande herre öfver
allt annat, som Novemberförfattningen innehåller. Som nu
bl. a. Norges plikt att medverka till unionens försvar
finnes skrifven allenast i den senare, så är därmed för Sverige
förnekad all rätt att vaka öfver huru denna plikt
tillvaratages; den unionella rätten är beröfvad sin centralpunkt,
och Norge skulle vara oförhindradt att genom egen
lagstiftning stänga alla sina trupper ute från Sveriges försvar.
Emot alla dessa farliga anspråk och ödesdigra
missförstånd har Sverige från början öfverlämnat åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
