Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norrmännen ordasätten från 1835 och 1842 samt praxis, som
tillåtit privata landsaffärer med utlandet vid sidan af de
gemensamma; de trodde sig därför i sitt förslag stå på den
bestående rättens grund medan det svenska förslaget ansågs
medföra en utvidgning af gemenskapen, mot hvilken deras
själfständighetskraf upprest sig. I senare punkten anmärkte
de, att det svenska uttrycket — hvilket i kungliga
resolutionen den 15 Maj året förut fått gå för sig utan
anmärkning från norsk sida — skulle innebära ett
grundlagsfästande af utrikesministerns svenska nationalitet, som vore
en förändring såtillvida som RA. lämnat den frågan öppen.
Här var således ytterst likställighetskrafvet i vägen; bortom
den föreliggande frågan, likställighet i konseljen, kastade de
redan nu blickarne till den aflägsnare frågan, likställighet
på utrikesministerns stol; och i deras resonnement
igenkännes den gamla norska rättsuppfattningen i detta stycke.
Just i sammanhang med den nu brännande frågan hade
också Sverdrup i stortingssalen den 9 Juni förra året
upprepat sina ord från 1871, att “Norge tager själf saken i sin
hand“. Med särskild hänsyn till detta Sverdrups yttrande
kunde de svenska statsråden nu icke underlåta att yrka ett
klart och bestämdt stadgande i frågan; och på denna
meningsstrid föll saken, konungen måste afstå från sin önskan
att lägga den inför representationerna, dock “uttalande det
hopp att frågan i en ej alltför aflägsen framtid må kunna
med framgång ånyo upptagas“ (den 30 Mars 1886).
Saken skulle det oaktadt få sitt efterspel i riksdag och
storting. Redan 1885 hade svenska motioner framkommit
dels för att sätta i gång en ny stor revision (Ljungman),
dels för att rädda konungens norska veto och fulla makt
öfver norska försvarskraftema (J. E. Nyström). Då
sedermera 1886 års konstitutionsutskott i protokollerna läste
historien om reformförsöket, så ville två ledamöter (Gahn och
Siljeström) ställa statsråden till ansvar därför, och i
riksdagens kamrar hördes åter, den 7 och 14 April, kraftiga
ord om jämlikhet i skyldigheter för den som begär lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
