Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättigheter (Abr. Rundbäck i Andra kammaren, O. M.
Björnstjerna och Bergström i Första); men det var
endast spridda röster, de fleste tego, och det kom ej till
något uttalande af riksdagen i dess helhet. På andra sidan
Kölen åter hade Sverdrup redan i Juni-talet 1885 antydt
möjligheten af att Norge kunde genomdrifva sin vilja
genom ändringar i dess egen grundlag; efter reformförslagets
fall antog stortinget (Sverdrup och Steen) den 21 Juni
1886 en adress, som häfdade Norges rätt till likställighet
i utrikesstyrelsen; och två dagar efteråt väckte Qvam det
förslaget, att tillägget till GL:s § 28 skulle antagas oaktadt
RA.-reformen, hvarmed det varit förbundet, gått om intet,
hvarigenom Norge alltså skulle komma att få sin
diplomatiska konselj utan Sveriges hörande. Norska regeringen
själf vågade dock ej upptaga detta förslag som sitt, och ett
försök att stödja det genom agitationer i landsorten
(“Hamar-resolutionen“ den 17 Sept. 1886) misslyckades; dess
ändtliga öde måste grundlagsenligt uppskjutas ännu några år.
Under tiden trädde merkantila frågor i förgrunden.
1874 års mellanrikslag var stiftad under goda tider då
frihandelns principer voro härskande i båda rikena, och den
hvilade på förutsättningen, att Sveriges och Norges
tulltaxor skulle allt mera närma sig hvarandra. Men på slutet
af 1870-talet försämrades tiderna därhän, att Sverige fick
tänka på ökadt tullskydd för sig. Härmed möjliggjordes
ett missbruk, som ställde Sverige i ett högst ogynnsamt
läge vid mellanrikshandeln. Varor, som mot ingen eller
lägre tull införts i Norge, kunde efter en ringa
bearbetning fritt utbjudas såsom “inhemsk tillverkning“ på den
svenska marknaden och undantränga Sveriges egna
konkurrerande fabrikater, hvilka hade att uthärda Sveriges
högre tullsatser på råmaterialet och således betingade högre
pris. Från Norges sida begagnade man sig också häraf i
så stor utsträckning, att en rättelse blef nödvändig. Första
steget togs den 1 Juli 1887, genom ändringar i den
bestående mellanrikslagen, hvarigenom infördes vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
