Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luftens herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i
fotsulorna — och han glömmer att dessa kvinnliga
symboler för våren och sommaren, kärleken m. m.,
som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara
väcka medlidande. Ty jag vet, hur det känns att
gå naken i en skog, fylld av vassa saker, myror,
mygg, huggormar. Felet är att målaren målat
dem otränade för friluftsliv. Han har målat dem
som de se ut i en säng, men inte bland enar och
pors och ilskna flygfän.
Men denna kvinna var inte sådan. Hennes
färg gick ihop med hennes miljö. Hon var hårig
och brun, och när hon sprang, rörde sig
musklerna som delar i en fulländad maskin.
— Kanske är det en apa! stånkade jag under
vår vilda framfart. Vi hade henne ännu i sikte.
Ibland grep hon om en lian och svingade sig över
en klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick
kröp hon under en trädrot, vände sig om och
visade två rader vita tänder mot oss, smällde
ihop käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla
städerska i Uppsala gjorde utan tänder, då jag inte
kunde betala veden), utstötte några gutturala ljud
(alla ljud av primitiva människor äro gutturala),
rullade utför branter, klättrade uppför berg, sprang
genom kaktussnår, genom häckar av Idios
spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina
orangefärgade blommor gav undervegetationen dess
huvudsakliga karaktär.
Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera
gånger nära att ge tappt, men Kalle Cederström
uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
