Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
’ BANBRYTAREN.
besöktes det möjligtvis af någon pastor en eller två gånger
om året, men hvad förslog det? Ofta var det ock svårt att
få bud omkring, då han kom. Ofta for predikanten vill, tog
rniste om vägen — ja, vägen, den fanns ju ej i ett nybygge,
utan man fick vanligen ta sig fram bäst man kunde.
En sann berättelse må vi här anföra, en berättelse, som
visar, hur djupt man saknade kyrkan och gudstjänsten och
hur man längtade efter den kära hembygden. I ett af våra
Första sv. luth. kyrkan i Warren, Minn., uppförd 1880.
nybyggen var en äldre kvinna, som var hemsjuk, ängslig och
orolig. Hon längtade tillbaka till fosterlandet, men i all
synnerhet kände hon saknad efter hemlandskyrkan,
församlingen, pastorn och Guds ords predikan. Hon höll handen
öfver ögonen liksom en som spanar efter något. Ibland satte
hon handen bakom örat, såsom den gör, som vill lyssna noga.
Rätt som hon så stod, ropade hon: "Ack, jag tror, att jag
hör kyrkoklockorna i Mora!" Hon var från Mora. Men
hvad var det hon hörde? En koskälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
