Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
BANBRYTAREN. .
stämman och fråga dem, om man icke borde öka pastorns lön
med ett hundra dollars i stället för att ställa till ett surpris
för honom. Kommunikantantalet i pastoratet är nu 300. Om
man ökade kommunikantafgiften med 35 cents personen, så
finge man öfver ett hundra dollars. Detta kunde man då
gifva honom och säga, att det vore i stället för en årlig
surpris. Men nej, det vill man icke. Det komme att höras och
synas blott en gång, och så finge man ingen njutning, intet
nöje däraf.
Det är emellertid min mening, att prästlönen borde vara
så tilltagen, att ingen surprinering behöfde förekomma, men
vi torde vara ensamma oin åsikten. I den gamla goda tiden
visste vi icke hvad surpris ville säga. Vi känna en pastor,
som tjänade i sitt pastorat i flera år, men hörde icke ens
nämnas om något sådant. Han stannade dock kvar i
församlingen en följd af år, och arbetade med de gåfvor och den
nåd och kraft Gud honom förlänade. Men tidsandan är
annorlunda nu, och vi måste ju följa med vår tid, som det heter.
Där är ännu ett annat surpris, en annan öfverraskning,
som är vida bättre och högre aktad och värderad af en
troende pastor än allt det vi förut ha nämnt, och det är, att om
du har en börda att bära på, du då går till din pastor och
ber honom hjälpa dig att aflyfta den eller visa dig till den,
som kan och vill göra det. Vi mena här syndabördan. Ack,
hvad det är få personer, som känna sig i behof af att gå till
sin pastor och omtala för honom sina andliga lifsbehof! Har
den tiden försvunnit och kommer aldrig åter, då man gick
till sin själasörjare med sin hjärtenöd? I vår ungdom sågo
och hörde vi ofta sådana personer, som gingo till sin lärare
och rådförde sig med honom om det ena nödvändiga. Tänk,
om församlingsmedlemmar kommo tidt och ofta till sin
pastor i ett sådant ärende! Det skulle blifva den allra
behagligaste öfverraskning de kunde gifva honom. Vi må väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
