Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
usel verlden var, och följde dock sjelfmant och
gerna med dess ström, i huru många ovärdiga
krokar den ock slingrade sig. Vänskapen, men ändå
icke den aldra ädlaste, var den enda rena känsla,
som ännu fanns qvar, och ärelystnaden det enda
af mina omåttliga begär, för hvilket jag icke skämdes,
vid mina få sansade ögonblick. Så ungefär
såg det ut inom mig, när en ängel och hennes
död försonade mig med verlden, med mig sjelf
och med min Gud. När man ser dygd och tror
derpå, då börjar man åter älska menniskorna. Jag
blef mildt och ljuft stämd. Sjelfva min sorg, öfver
att Amalia icke mer vandrade på jorden, var en
mindre bitter, mindre sönderslitande känsla, än
att hon lefde och dock för evigt var förlorad för
mig, än att hon tillhörde en varelse, henne så outsägligen
underlägsen och ovärdig. Amalia ville
dö - och hon fick det, och jag älskade henne
nog högt att tacka Gud, som bönhörde henne.
Hon ville gifva mig allt hvad hon i verlden egde,
utom sin dygd, sitt rena samvete. — Nå väl! Jag
mottog med smärtfull tacksamhet hennes gåfva, och,
när hon ändå var borta, så kände jag mig mindre
olycklig af att inträda i mina naturliga rättigheter
och efterträda Amalia i egandet af vår gamla
slägts stamgods och rikedomar, än om dessa
gått till ett barn, der väl Amalia var moder, men
der — hu! jag ryser ännu att tänka derpå! Blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
