Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade Arabella med barnslig enfald, och
stora-tårar perlade sig i hennes vackra Ögon.
— Nu, nu, du arma Mathilda! — tänkte Axel —
Dig vågar jag väl icke se på en gång — du
arma, af tusende qval nedtryckta qviuna!
Men–––-• Axel bedrog 6ig.
— Ja! — t,og Mathilda till orda, sorgligt, men
lugnt och skickligt — Ja, vet Baron Löwen&tern,
att vi förlorat vår lilla son, lilla Carl Oscar? —
Det är en sorg, som låter känna, men inte
be-skrifva sig, ocli jag är nöjd, att icke jag eller
min goda P. deraf blefvo sinnessvaga.
Nu var det slut med Axels tålamod. Han
tog, efter några minuter, sin hatt, gjorde en
rimlig elier orimlig ursäkt för sitt korta besök —
samt återvände till Stockholm.
— Om hon blott icke sett på mig! Sett mig
rakt i ögonen, utan att dock förråda
enendaVxxi-vad käusla! Ora jag blott märkt en enda sådan;
men ingen! — Så sade Axel gång efter annan
till sig sjelf. Och nu var Mathilda död, äfven i
hans minne. Hon var lika vacker, lika älskvärd,
lika intagande till sitt yttre, som fordom; men
nu — kunde hon aldrig mer inverka det
ringaste på Axel. Det var förbi. — Axel kände sig
likasom fri och icke mer stå till ansvar för
Ma-thiidas sorg. Axel återvände till sin egen och
tänkte aldrig mer på Mathilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
