Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
; — Förakta mig! — utropade Theodor vildtocft
reste sig åter upp i vagnen till sin fulla längd.
—* Du hörde icke mitt om. — sade Axel och drog
honom obemärkt åter ned i vagrissitSen — Du sva*
rar på hälften af mina ord, men icke på den
andra. Fattar du mig icke, eller vill du icke fatta
mig, eller tal du icke att tala med, utan att man
gifver dig rätt i allt? O, hvilken smärta för roig,
om du, du, som jag börjat-älska, och hvars vän jag
kände mig kunna blifva, om du verkligen’vore så*
dan, si oförnuftig, egensinnig och besynnerlig,
som de der pysslingarne, Doctörn och Majoren,
påstå! . •
— Du väljer föga dina ord. — sade Theodor,
med ögon, gnistrande af vrede.
— Det gör aldrig en sanningens vän, och såle*
des hvarken du eller jag. — svarade Axel lugnt
öch mötte vänligt hans blick med ett af Axels
småleenden, som han måste lärt af tjusormen, 1
livars gap småfoglarne flyga.
Efter en stunds besinning kastade Theodor
sig i Axels famn och utropade, bristande i heta,
Svällande tårar:
— O Axel, Axel, hvad jag tål af dig, har ännu
aldrig en roensklig varelse vågat säga inig!
— Nej, för att du afspisat dem, dels med din
häftighet, dels med din öfverlägsenhet, dels med
Axel, //, 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>