Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inre kallelse bestämma rigtn1n£en af hennes bana?
–––— men s& kom sft mycket och ¿jorde det-*
ta till en omöjlighet, och, med alla dessa tankar
fram och åter, \ar och’förblef dock Pastorn! den
svåraste förligenhet, hvad denna sak angick, som
en tänkande varelse kan råka nti, — nimligen i
villrådighet och ovisshet. Han knnde icke
be-stärodt redogöra för sig sjelf, om han bidrog tiH
Hermans lycka eller Icke, med att efterkommit
hatis enträgna begäran, och föresatte alg att innit
en gång forska ! saken, förr in att denafgöra, ty
Pastorn ansåg sig nästan som den, hvilken hade?
detta i sina hihder, och kände således hela
ansvarigheten deraf.
Henrik var imellerfld i stor förtjusning öfver
möjfigheteti eller — aom han trodde — vfsslieteri
att få sin bästa vin — Herman till ISa kamrat;
tånkte nch talade icke heller otn nftgot annat, och,:
då gossen en gång sprang ut ur rummet, sedaä
han för föräldraine vidlyftigt ordat 1 detta klr*
ämne, sade Pastorn till aln Fru:
— Det blir mycket synd om vår tilla IVenrflr»
ifall jag, vid nogare betraktande af saken, afråder,
i stället att tillstyrka, Hermans stnderhog. En af
hanå Hfk första och största förhoppningar
bleknar då och dör bort, och han hade dessutom så
oindligen väl behöft én kåmrat, tom, jemntrig
och likstfcmd, sporrade hana läahog och muntrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
