Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gad, om att Blenda Tar skuldfri. Han var ung
nog, barnslig nog, att ofta friga alumpen der orm
Hastigt uppreste han aig nu afven från sin bädd,
med föresats att räkna de runstycken, som rera
i bonrsen, oeh anse det jemna antalet som
Blendas frieägelse-dom. Detta rar äfven ett af sin*
ncts konstgrepp, for att anno en ging få nigot
att göra och bestyra med denna lilla talismán,
omkring hvilken Hermans alla tankar och blickar,
mot hans villja, mot hans föresats, — indi
dröjde. Han tömde hastigt boursen, men se,–––––
— na rar’ hela den glädjen slut! Der lig ju ett
par smi, runda ting, invecklade i fint mörkbrunt
papper.–––Med högsta ovi Ilja aftog han pap-
peret och kastade sedan ett dussin ducater fram
efter bordet.
— Fy,–––-det Tar di blott en masque för det-
ta bedrägeri! — utropade han och Tände Uicken
med häftigaste ovillja frin gnidet.
Herman Tar, som man väl minns, — grnfligt
häftig, och lika hastig var han! sina beslnt nu, som i
sina barndomsdagar. Han tog ailedes, ntan minsta
betänkande, ett pappersblad och akref följande:
”Värdea förlåta, — nådiga Grefvinna, — att
jag vänder mig till eder, och icke, — som jag
det mi hända borde, — till HerrGrefven, med en
anhållan, en bön, — — för djerf att kunna
kallas ödmjuk:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
