Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begår väl dock en högst måttlig, högst förlåtlig,
synd.
— En förlåtlig synd! —- — återtog Herman,
småleende — Det är något, som ni*tan motsäger
sig sjelft, och dessutom få vi ej bedöma de»
tiden efter vår, eller de laglösa och nästan tillåtna
illgerningar, som då begingoa, med dylika
oerhörda tilltag nu. Olyckligtvis kan åetonda,
likasom det goda, blifva vana, och det förra så vida
i
ursäktligt, som man är förledd af exemplet, och
icke varnad af det godas, det rättas röst, som nu,
i våra tider, dock från alla håll låter höra sig,
om man blott vill lyssna dertill. Men så var det
icke då: Angelo låg sjelf bundea under
Venetian-ska rådets dolda, men skarpslipade dolkar. Ilats
hade så införlifvat sig med tanken på mord och
blodig bestraffning, så väl mot som af sig sjelf,
och han ansig sig troligen icke vara mer hård,
när han ville aftvätta fläcken på sin ära i
Catharinas blod, än en af vår tids äkta makar, som, när
han,trodde sig lika förnärmad, sade: ”Gå, —- jag
vill aldrig ae dig mer!’* —
Det låg något strängt och för Blenda
kränkande i dessa ord, hvilket hon äfven djupt kände.
Men, på samma gång hon med räddhoga
nedblickade i sitt eget hjerta, steg dock Herman i
hennes tanka, ty det stod tydligt oeh klart för
Blondas ljusa blick, att han väl älskade henne, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
