Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg lian Herman sittande på en af dem, med
hnf-vudet latadt mot en trädstam och i en ställning,
»om gjorde, att han icke märkte Alarik» ankorna
på det mjuka gräset, ty åt denna sida voro inga
knarrande sandgångar ännn anbragta.
Alarik »tadnade tyst ett ögonblick, ovias med
aig sjelf, om han villq elier icke ville otörq »iua
egna och Herman» tankar med något samspråk;
men imellertid hörde han* alt Herman började
likasom låsa eller tala för sig sjelf, och med en
känsla, »om på en gång var obeskrtftig ooh till
fullt Ijn» ledande, hörde hanslutligen, horn
Herman, i en stark sinnesrörelse, nästan ovillkorligt
utropar för sig sjelf:
— O, Blenda, Blenda! — Om jag blott ett
ögonblick, –––och här, på detta samma ställe,–––––-
finge säga dig mitt långa, mitt eviga och bittra farväl!
Alarik ville icke, kunde ieke höra mera. Att
Blenda tillhörde en annan, hade han vant sina
tankar vid, hade han lärt sig fördraga; men, att Bienda
Ifven kunde älska en annan — — in honom, —
— och en annau våga älska heuue, — — det —*
det — — det — —–––––––
Han ilade bort, — lika godthvsrfc
Han»/o>-sta känsla var bitter harm öfver Blenda, livilken
han för sig sjelf blott nämde med: — ’’Svekfulla,
bedrägliga qvinna!” — —––––––Men några
ögonblicks besinning tillät honom dock tänka sig,–––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
