Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iländer och t»ojd blick — O, Gud! Du, som Ber?
man tärde mig äUka och tillbedja, —- —
förbarma dig öfver mig, gjf mig styrka och mod, om
aå är, om så kan vara, — alt, — — att Herman,
— — Herman — stötte mig -»• —––––––-Dock
nej, det ordet må ej gå öfver mina läppar, den
taiikeu ej ingå i mitt hjerta! Låt mig då heldre
eijgt t’ifla,––-iåt mjg behålla min’illa, livad
flerman beträffade! Låt allt få vara som det är,
— — låt mig blott få tro på Gud ocb Herman,
— — och jag vill gömma min kärlek och min
djupa, bittra sorg i betten af mitt lidande
hjer<-Ih! (), det måste väl brista snart!
Nu var Amiralskan nästan nöjd. Nu var
Blenda åter detta veka barn, som böjdes, hvart man
ville, fast denna gången af långt skönare, ädlare
motiver, än modern gaf sig ro betrakta. Nu
insåg modern, att liou runnit seger, och att det blott
för henne återstod att icke släppa eller lenona
stridsfältet, inan det var tomt och öde, och for
Blendas lif fruktade hon icke. Hon visste, hvad
den mogna erfarenheten alltid vet, att få äro de,
aom dö af sorg eller karlek, tvärtom,––––-de
nära, när de ej långsamt tära, och detsednare—
är sällsynt nog; — — man skall dessutom af nå*
got dö, —* — och lusen gånger heldre döden ån
vanhedern!
Så trodde Amiralskan, — — så tänkte hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
