Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankar på morgondagens nöje, då alla grannar ocli deras barn voro bjudna
och vi skulle leka, dansa och roa oss af hjertans grund, blandade sig med
minnet af de nya leksakerna, hvaraf några särdeles framstående voro
uppställda så, att vi med lätthet kunde beskåda dem från sängen. Det sista,
som vi påminte oss, var den gamla obestämda undran hvårföre Maja aldrig
hann läsa ut katekesen, huru mycket hon än studerade den — och så sågo
vi hvarken Maja, katekesen, eldbrasan eller leksakerna mer, utan upplefde
i drömmen de märkvärdigaste äfventyr.
Allt det här sagda hör väl nu egentligen till Nyårsaftonen, men det
gör ju ingenting att det är sagdt.
På Nyårsmorgonen var det alltid en kapplöpning för att först få
önska de andra ett godt nytt år. Maja hade de strängaste befallningar af
livar och en att väcka just honom eller henne furst, men som detta
påtagligen var omöjligt, löste hon svårigheten med att icke väcka någon alls.
Men vi vaknade dock alltid tidigt af oss sjelfva. Jag minns så väl huru
jag brukade ligga halfvaken i mörkret, utan att just tänka på något, eller
någon menniska — och så på en gång: »Godt nytt år! Godt nytt år! ■—
Ser ni, jag var ändå först!»
Och så stormade vi alla — mycket lätt klädda — in till pappa och
mamma, som alltid voro så förvånade öfver att blifva väckta och aldrig
hade tänkt på att det var Nyårsmorgon förr än vi påminte dem derom.
Sedan kröpo vi i egna bäddar igen och berättade historier för hvarandra
under det Maja tände ny eldbrasa och lagade söndagskläderna i ordning.
Det var en stolt känsla att hafva vaknat först af alla, man tyckte sig nästan
hafva gjort nog för hela dagen och hade ingen lust att stiga upp, än mindre
att kläda sig. Det var sedan mycket behagligt att dansa omkring med
bara fötter i eldskenet och så för hundrade gången beskåda dockorna och
tennsoldaterna på byrån, tills mamma kom klädd in med tillsägelse att
skynda oss. Då blef det fart. Då frukostklockan sedan ringde, rusade vi
utför den stora stentrappan öfver hvarandra och ner i matsalen; nu gällde
det att önska farfar och farmor godt nytt år, och då ville ingen blifva den
sista. Det var en munter frukost; alla voro samlade och hvar och en hade
något nytt plagg på sig; ty det skall man alltid hafva om Nyårsdagen, det
för lycka med sig och vi hade också med flit gömt våra nya skjortkragar,
halsdukar och förkläden till dess. Hvilket omfamnande, kyssande,
välön-skande och pratande och skrattande var det icke, då alla kommit
tillsammans. Vi barn kunde dock aldrig förstå hvarför tanterna hade tårar i
ögonen: det var intet att gråta åt. Men sä tänkte vi icke på det mera; ty vi
fingo nu färska stora saffranskringlor och bullar med våra namn på och —
o under! nya, praktfulla julbockar och förlofvade par af pepparkakor,
förgyllda och utsirade med färgadt socker och med ögon af korinter, vida
vackrare i våra ögon än dem, vi fingo på julbordet; — men minnet är
bedrägligt — särdeles minnet af pepparkakor. Aha, nu begrepo vi kvarför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
