Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så att ingen isbana kan liållas fri. Jag väntar derfor att tala om våra
skridskonöjen till mera passande tid.
Medan vi kunde påräkna lijelp af bröder, kusiner ocb farbröder med
starka armar och långa ben, passade vi på att få oss en riktigt ståtlig
snögubbe, och till och med en snöfästning. Detta är, hvad man kunde kalla, ett
vetenskapligt nöje, så mycken omtanka och insigt fordras det dertill, och i
detta som i många andra fall gäller i synnerhet den satsen, att endast genom
enighet kan man åstadkomma något; det går icke an, att hvar och en går för
sig och vill liafva sin vilja gällande, eller sin lilla privata snögubbe; utan bäst
är, att utvälja en ordentlig komité, en bestyrelse bland de äldre och mera
konsterfarna, hvars befallning man sedan fogar sig efter. Det säger sig sjelft,
att icke alla kunna styra, huru bestämd öfvertygelse man än må bafva om
bästa sättet. Och nu ett ord om våra konstprodukter: snögubbarna.
Man kan göra snögubbar af flera slag, nationer och skepnader, det
förstås. Jag har sett sådana så fina och väl formade som någon
marmorstaty. Den julen, då farbror Georgy, målaren, var hemma, hjelpte han oss
med en snöfigur, som i åratal qvarstod i våra minnen såsom ett ideal af
allt skönt; det var lilla Rödhättan, helt naturlig med sin mössa på hufvudet
och korgen på armen; vi målade till och med hennes kinder röda med färg
ur vår nya färglåda — och ville försöka äfven på kappan, men mamma
afstyrkte det — och med skäl —- ty första solskensdag smälte all den röda
färgen bort och Rödhättans lilla fina näsa föll af, oss till mycken sorg. Men
sådana olyckor äro oundvikliga. Fastän vi sedan många gånger sökt att på
egen hand åstadkomma en afbild af Rödhättan, eller någon annan af
farbror Georgys skapelser, stannade vi dock till slut vid den gamla, hederliga,
erkändt bästa snögubbmodellen, hvilken jag endast kan beskrifva som ett
bastant, uppåt afsmalnande, rundt torn, utan anspråk på plastiska förmer,
och med ett ofantligt klot till hufvud. Vi gåfvo honom alltid en dugtig
näsa, som kunde tåla något, om den just icke var efter konstens regel
skapad, och ögon och mustascher af kol. När han var färdig var det också
något att vara stolt öfver och ett verk att beundra för lång tid; och var
han rätt hopfogad, så stod han vintern ut; ja — ännu i Maj kunde vi då
se en liten snöfläck midt på den grönskande planen och minnas, att detta
var just vår hedersvän, snögubben sedan i vintras. En snöfästning, det är
dock än mera storartadt och dertill behöfvas vida mer krafter, eftertanka
och erfarenhet. Också började vi en sådan aldrig utan att först hålla ett
riktigt krigsråd, der våra resurser noga öfvervägdes och en plan uppgjordes,
efter hvilken arbetet sedan fortgick. Vi små ålades att skaffa ihop
bygg-nadsmaterialier och arbetade röda och svettiga med både händer och fotter
i den våta snön, ju våtare ju bättre, ty töväder måste det ju vara om snön
skall duga.
Det var då en täflan hvem som skulle fä ihop de största »lavinerna»;
men det hände ofta att ärelystnaden i detta fäll bedrog visheten, och att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
