Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom den nya stjernan farande och jag hann icke få någon önskan färdig
— alldeles som förut — och så betraktade jag de små isblommorna på
fönsterrutan, hvilka glänste i månskenet som de förunderligaste trädgårdar med
träd, blommor och blad af bara silfver och — ja så föll stjernan igen innan
jag visste ordet af och jag hade ingenting önskat. Försök ni, om det går
er bättre, mina små vänner!
I Februari har man ingen jul och inga muntra julgäster — då måste
man roa sig sjelf på egen hand; men vintern, den gamla präktiga vintern
är qvar och han förskaffar oss barn nöje så länge han lefver. Han skakar
sin stora björnskinnspels och snöflingorna dansa fram så stora och så tätt,
att man knappt kan se framför sig, man blir som yr i hufvudet vid att se
uppåt luften. Jag minnes en gång en snödrifva hemma på gården, som väl
var bortåt fem alnar hög; den drifvan arbetade vi icke litet med; en hel
vecka fordrades innan vi hunnit urhålka den till en koja; i den kojan
bosatte vi oss och lekte att vi voro Eskimåer; det var mycket roligt; men då
vi tände upp eld för att koka vårt vildbråd, så hände oss den olyckan att
taket smälte och ramlade ned på oss, att vi måste uppgräfvas nästan
lialf-döda och sedan lekte vi aldrig Eskimåer mer. Mycket undrade vi huru de
verkliga Eskimåerna buro sig åt med sina tak, ty att dagligen begrafvas,
det funno vi hvarken angenämt eller helsosamt, äfven om man vant sig
der-vid; och att ständigt lefva på kallmat föreföll oss betänkligt i så nordliga
trakter; jag vet ännu icke huru dermed förhåller sig.
Men om vi blifvit afskräckta för att lefva Eskimåernas husliga lif, så
togo vi skadan igen genom att följa deras exempel i afseende på publika
nöjen. Vi åkte kälkbacke dagen igenom; detta, tänkte vi, vore väl deras
förnämsta lustbarhet, en sak som dock torde vara ganska oviss. Så snart
vi hade en ledig stund, användes den att åka kälke; ju mer man åker, ju
roligare blir det, ty snön blir halare och hårdare. Nog händer det ibland
att missöden inträffa, i synnerhet för nybörjare, som ej styra rätt; men man
får vara forsigtig och icke otålig, så går det bra äfven i början. Någon af
oss stjelpte nog med flit som oftast, då den jemna framgången blef för
enformig; det var muntrande att få ombyte, tyckte vi.
Jag minnes en gång, medan vi sutto vid frukostbordet, huru lilla Erik,
trädgårdsmästarens son och vår älskade lekkamrat, inrusade i matsalen i ett
tillstånd gränsande till vanvett, och vi kunde förstå att något ovanligt var
på farde. Eriks gula lugg hängde vildt öfver pannan och de ljusblå ögonen
stirrade; — han glömde helt och hållet att helsa på pappa och mamma, utan
ropade andlös till oss: »hela backen ä’ frusen, J ha’ aldrig sett tocket, — de’ ä’
änna rakt som sjungande glaset!» Här greps Erik dock af en aning om det
opassande i sitt uppträdande och rusade så lika fort ut, som han kommit
in. Vi följde honom efter så snart som möjligt, utan att tänka och höra på
Majas jemmerskri öfver sådana ostyriga ungar; men hvem kunde vid en
dylik underrättelse tänka på ytterplagg och Maja. Backen stod verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
