Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ett glasberg af den yppersta is. Vi hade händelsevis den dagen lof och
ville genast utan vidare besinning springa in i vedboden efter kälkarna och
börja åkningen; men Maja uppenbarade sig som en hämnande engel och vi
måste, ehuru motsträfvigt, följa henne in och underkasta oss en omsorgsfull
vintertoilette, för att icke tala om ett längre moraliskt föredrag öfver det
orätta i att springa i snön med tygkängor. Andtligen voro vi då färdiga,
och kunde sätta i väg till backen, der Erik stod väntande på kamraterna,
medan vinden slängde hans ljusa lugg hit och dit.
Men här mötte oss en svårighet. För att komma ned för backen,
måste man börja uppifrån och att komma upp var ingen lätt sak. Vi
kraf-lade och kröpo, men åkte tillbaka för hvarje steg vi togo — och dermed
vanns intet. Till slut tog Lillan, som efter många deliberationer fått följa
med, öfverbalansen helt och hållet och rullade hufvudstupa och
gallskrikande ned på Erik, som var närmast under henne, med den påföljd, att båda
foro af ett långt stycke ned åt vägen — och vi andra trodde att de slagit
ihjel sig. Det hade de dock icke. Ett annat sätt måste utfunderas för att
komma uppför isbacken; vi beslöto nu att göra en stor omväg genom
skogen, men det var svårare än vi anat, ty snön var öfver en aln djup och
våra ben icke långa den tiden. Vi ströfvade genom snön såsom snöplogar,
den ena steg i den andras fotspår; det var en besvärlig vandring, men vi
visste hvad vi arbetade för och läto oss icke förskräckas. När vi ändtligen
kommo fram röda och varma, då hade vi också belöning för våra mödor,
ty cn sådan kälkbacke har ingen sett make till; den drömde vi om många
år efteråt. Hade vägen räckt till, så hade vi väl åkt ett par mil i ett sträck,
men nu slutade vi med att fara upp på förstugutrappan — och det var
ändock något. Kälkarna funno vi slutligen något för vanliga; vi ville ha
någonting nytt, ett nytt sätt att färdas på utför den förträffliga backen. Vi
funno i vedboden stora barkbitar; genast tänkte vi försöka med dem, huru
det skulle gå. Ja, det gick — men sanningen att säga, så gick det klent
— dock hade vi åkt på barkbitar — och det kunde icke en livar berömma
sig af. Sedermera hittade vi på att taga stora isbitar; det var just icke så
varmt att sitta på, men jag råder er dock att försöka detta sätt att åka
kälke, ty ingen kälke i verlden går så lätt, så fört, så säkert och långt som
en sådan iskälke — tag isbiten dock bra stor och urhålka den något, så
sitta ni säkrare.
Att vara i skogen en vacker vinterdag är äfven ett stort nöje; ty den
är aldrig så vacker som under en sådan, då granarna stå öfverklädda af
snö och rimfrost och solen lyser så klart emellan grenarna och det glindrar
och blänker som tusentals diamanter. Man känner knappt igen sig och kan
lätt föreställa sig att man är i ett förtrolladt land. Vi sprungo som barn
ofta i skogen; att vi blefvo våta om fotter och kläder, det förtog icke nöjet,
snarare ökade det. De sagor, som mamma berättat oss lekte vi i skogen;
träden voro af silfver och de små granarna i hvita pelsar voro alla slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
