Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den slutade. De röde förklarades för segrare och deras anförare släpade sin fånge
hunden med sig. I närheten af hålet, som nu var nedbrunnet, nedlade lian honom
forsigtigt. Alla samlades kring segraren och den besegrade. Wallsten betraktade
med hån sin fiende.
»Erkänner du att du är en feg kruka?» frågade lian slutligen.
Stjernefeld het ihop tänderna och svarade ej.
»Se blott på den uslingen. Han vågar visa sig trilsk. Och du ville mäta
dina krafter med mig. Ha, ha, ha! Nu ser du följderna af din oförskämdhet.
Hvad, du törs inte en gång tala, din stackare. Kommen hit så skolen I få se,
hur en äkta mes ser ut.» Och Wallsten ryckte facklan ur handen på en af
gos-sarne och lyste på sin fånges hleka ansigte. Denne låg alldeles orörlig och fäste
lugnt sina blå ögon på den röde generalen.
»Vill du erkänna, att du är en kruka», skrek denne ännu en gång och
bortkastade facklan.
Intet svar.
»Jaså du vill ej svara. Nå då skall du i stället få känna.»
Yid dessa ord böljade Wallsten, ännu mer uppretad af fångens tystnad, att
ge honom några slag i ansigtet. Förgäfves gjorde presidenten, Sellder, ja till och
med några af de röde, invändningar mot denna grymhet. Wallsten åberopade
Weléns egna ord, att han som segrare hade rättighet att behandla sin medtäflare
hur han ville. Han uraktlät ej heller något medel att reta och plåga denne.
Han gaf honom örfilar och näsknäppar om hvartannat. Då han märkte, att allt
var fruktlöst, gaf han fången en spark och steg sedan upp och befallde en af sina
soldater att lösgifva honom. De öfriga fångarne befriades äfven från sina band.
Lekarne skulle nu börja igen, men det ville alls icke gå. De hvite
härmades och voro modfällde öfver sitt nederlag. Deras olycklige anförare gick tyst
och ensam för sig sjelf, ingen ville störa honom; han tycktes vara mycket
nedslagen och satte sig på en sten vid stranden med ansigtet gömdt i händerna. De
röde syntes ej heller vara vid godt mod. Kanske tyckte de, att de ej hade
mycken ära af sin seger eller voro de missnöjde med sin anförares elakhet.
Presidenten gick förargad af och an och bet sig i läppen. Han ångrade
måhända, att han gifvit de segrande för stora rättigheter och kom troligen först
nu under fund med, att hans anordningar före striden ej varit så kloka, som han
då ansåg dem. Då Sellder händelsevis gick förbi honom vinkade han denne till
sig. De språkade länge tyst med hvarandra och kastade emellanåt en blick åt
det håll, der den hvite generalen ännu satt.
På en gång hördes presidentens hvisselpipa. Innan kort var hela
ungdomen samlad kring honom.
»Jag och Sellder», började han, »ha beslutat, att striden skall begynna på
nytt. I fån derföre välja er nya anförare eller, om I önsken det, behålla de
gamla.»
De hvite började lifvas vid dessa ord, och Stjernefelds ansigte klarnade
märkbart. Båda de gamla anförarne återvaldes. Snart var allt i ordning. Welén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
