Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frambärande i dag som alla dagar, den bästa gåfvan, ett troget, välmenande
hjerta, fastän fördolt inom en sv^irt lurfvig bringa.
Och sedermera, vid kaffebordet, hur storståtligt! Kring pappas kopp
och kring den russinspäckade högtidsbullan prunkade, mellan gröna rankor
af frisk vintergrönt, diverse gula ringblommor och blåklockor, hvilka i tjol
af barnen pressades och skrinlädes, men nu, högtiden till ära, uppstego ur
sina grifter och firade uppståndelsens fest midt i vintern.
Men vinter, det är väl orätt att säga. Nyss var ju himlen hög och
vårblå, luften mild och snödrifvorna smälte och ilade med makt utför
bac-karne. Vi berättade hvarandra en historia, om »Snö den gamles dotter
Drifva», som en vacker dag försvann och strödde blåsippor efter sig — man
hade alltid sagt att hon var kall, men bara solen såg på henne smälte hon
i tårar, nå ja det var en lång historia, den kunnen J fortsätta sjelfva.
Saf-ven började gå upp i vissa träd, och småfoglarne plockade qvittrande på de
svällande knopparne, liksom ville de egga dem att leka tittut, och spela
grönt med dem.
Väl var det dock att knopparne ej läto narra sig, ty näsbränna hade
hoppets färg då fått af den stolte Martius, hvilkens krigiska lynne ånyo
blifvit uppväckt, troligen af fruktan att snart blifva afsatt.
En nyckfull blåst vräker tung mot knutarne så att det knakar i dem,
rusar sedan storträtande och hväsande öfver gården och försvinner i skogen
bakom ladubacken. Knappt har den kåran försvunnit, så kommer en annan
sättandes öfver viken, pipande, hvinande liksom med svajande kjortlar och
flaxande vingar, slänger sig med en duns mot väggen, gör höger om kring
knuten och tar samma kosa som den föregående. Dyster och mulen är
himmelens skepelse. Ibland sönderslites likväl en molnbädd mot aftonen och då
tittar månen fram derofvan och strålar som ett vänligt försonande öga ned
på det barnsliga tumultet här nere — men bums drar den vresiga stormen
igen för gardinen, han tål icke se det lugna ögat, han vill rasa efter godtycke
utan uppsigt af höga öfverheten.
Efter dagjemningsstormarne blir det allt vackrare. Ingen ispigg, vore
den än aldrig så spetsig och hård, kan stå emot solens blickar. Puppan
börjar rycka på sig och ge tecken till lif. Marskråkan bygger bo i stora
lönnen. Det går en aning om vår, genom skog och mark. Jo nu kommer
han snart — tänk när isen är bruten!
Uppe i en bergskrefva i skygd för blåsten, men öppen för solen, är
en fläck som vi dagligen besökte. Hvad vänta vi der? Jo vi vilja möta
Draba Verna, »vår-älskling», vårens första helsning. Och se der står hon,
tumshög med små hvita stjernblommor och aflånga rotblad. O livad vi
älskade henne! Det var ju en blomma för elfvor, nästan för fin för menniskors
barn. När nu allt annat var vinterligt, var det ju en glädje, nästan som en
ljuf hemlighet, att Draba Verna var kommen och bodde i vår bergskammare
helt inkognito.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
