- Project Runeberg -  Året. Teckningar ur barndomslifvet /
34

(1868) [MARC] [MARC] Author: Thekla Knös
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hade det blåst om natten, så gingo vi att se hur hon mådde, och
började yrande snöflingor flyga, satte vi u.pp ett litet tält öfver henne och
togo ned det vid första solblick. Då log hon emot oss så frisk och vacker
och — liksom af tacksamhet för beskyddet hade hon alltid nya blommor att
ge oss då. Tänk er nu den lilla gröna fläcken i snön — då minnes jag så
väl att pappa sade »en oas» och lärde mig hvad en oas är. Jag trodde
alltid att lärkan jublade så gladt för att himlen var så blå och för att hon
der uppifrån fick syn på Draba Vernas gröna kammare, med stenväggar och
sammetsmatta. Ibland bar jag också dit en bägarlaf med röda kanter, som
tog sig väl ut, full af klara droppar. Men lärkan såg nog ändå mycket
annat, ty det ville icke taga slut med hennes sång, hon hade så mycket att
fröjda sig åt, och att tacka Gud för.

En högtidsdag var för oss Vårfrudagen, eller »Våfferdan», som
bönderna säga. Vi trodde som många andra att det betydde Våffeklagen, ty vi
trakterades då alltid med utmärkt goda våfflor. Detta var likväl ett stort
misstag och vi visste snart att vår fru (Notre Dame) var den katholska
benämningen på jungfru Maria. Det säges att tranan kommer hit hem till
Sverige på Mariebebådelsedagen och att hon då kör små barn i säng, som
vilja vara för länge uppe. Den dagen åts första gången aftonmåltid vid
dagsljus. De små ville i det längsta stanna uppe, för att få se denna
storkens slägting komma hem från sin vistelse i de södra länderna, men voro
tillika rädda att hon skulle komma och bita dem, om de icke i rättan tid
lågo i sina små bäddar. En gång då de envisades att vara uppe — hvad
hände! En stor trana inträdde, framklef med majestätiska steg och sträckte
ut sitt näbb, hvarvid barnen skrikande flydde till sina sängar och drogo
täcket öfver sina hufvuden. Några påstodo väl att det var en guvernant,
som klädt ut sig, men om tranan varit guvernant, eller guvernanten trana,
förblef outredt. Med fasa och fröjd berättade de små att de sett henne.
Äldsta systern berättade sedan om allt hvad tranan sett i främmande land,
och vi fingo sjelfva se tåget af dem, som ännu kommo och höra deras
hels-ningsrop. Men det herrligaste var ändå tranbären, de stora röda, klara
tran-bären som tittade fram under snön i långa rankor och voro så vackra och
smakade så godt. Andra sade att de voro sura, men det sade ju räfven
också om rönnbären, som han ej kunde komma ät. Hvem kunde söka rätt
på dem som vi? Ja, snön, färgad med bärens sköna röda saft, blef den
bästa glass jag någonsin smakat. Den serverades på små klara isstycken
— våra kristalltallrikar — och såg mycket bra ut.

En Mariebebådelsedag — jag tror nästan att vi då varit litet snällare
än vanligt, hände oss något, som ingen af oss kan glömma. Vi hade om
aftonen ätit tidigt, ty det skulle ju ske vid dager. Det var skymning,
det sista skenet af solnedgången hade bleknat och det mörknade starkt.
Mamma satt och spelade, vi hade krupit ihop i ett hörn och talade om hvad
vi i dag hört och läst. Då föll hastigt ett sken in i rummet och en hvitklädd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:36:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ktaret/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free