Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Drottning Ulrika Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»nu är den barske kungens ande öfver oss». Vår far talade då förebrående om
hur småfolk ej skola tadla store, och framhöll kungens goda egenskaper, som vi
lärde hafva aktning för — men drottningen älskade vi. Allt livad vi hört om
henne var förtjusande. När hon, som ung dansk prinsessa, sålde sina smycken och
dyrbarheter för att hjelpa de svenska fångarne som då qvarhöllos i Danmark, när
hon sedan som drottning använde sina penningar att lindra deras lott, som blifvit
utarmade genom reduktionen, alltid var hon solskenet, godheten, friden. Jag gret
af rörelse då jag läste huru konungens faster Maria Eufrosina, måste sälja sitt
dyrbara perlband, och den unga drottningen redan tagit fram penningar för att
köpa det. men hastigt kom att tänka på huru många olyckliga kunde blifva hjelpte
med denna summa. Hon afstod från sin prydnad och skickade penningarne att
utdelas bland de fattiga. Men knappt var detta gjordt förrän hon påminde sig hur
ledsen furstinnan skulle bli att icke få sälja sitt perlband. Hon tog ånyo fram
4000 Rdr och köpte för dem perlbandet. När hon nu profvade de vackra äkta
perlorna, än på sina bruna lockar, än på sin hvita hals, föll det henne in hvad
furstinnans unga dotter skulle tycka om sin mors perlor. Till henne sände hon i
tysthet det sköna halsbandet och hade mera nöje af att vid fester se det pryda
den vackra flickan, än af att bära det sjelf. Jag ser det bättre nu. sade hon då
den unga fröken tackade med tårfulla ögon.
Den sista till drottningen riktade böneskrift, var från en gammal soldat
och lyder så: »Eders majestät vår älskliga moder, af Gud gifven åt oss fattiga,
svenska blod. Jag är också en bland edra ringa och fattiga barn och har varit
soldat vid Helsinge regemente och Majorens kompani allt ifrån 1662. Nu har
jag hvarken hus eller hem, utan måste med hustru och barn på min ålderdom
vandra från den ena orten till den andra. Min bön och mitt enda hopp är. att
hennes majestät hjelper oss sina barn. Gud varder ock eders majestät förhjelpande
till helsan igen. Gud bevare eder ingång och utgång i detta lifvet och gifve efter
detta lifvet en evig salighet! Amen». Den 21 Juli fick soldaten sin nådegåfva
och den 26 Juli gick välgörarinnan bort att njuta den belöning som den enfaldige
krigaren och många tusen nödlidande öfver henne nedkallat.
Hur kraftigt hennes minne verkade på mig kan en liten händelse bevittna,
■lag hade fått följa med mamma till staden och medan hon handlade, beskådade
jag oafvändt en glittrande rad af glasperlor som lyste i fönstersolskenet. Sådana
hade endast prinsessorna i våra sagor, de lyste som kristall, som is, som diamanter
kanske, ty sådana hade jag aldrig sett. Då vi skulle gå, vågade jag fråga hvad
de kostade, och väntade att få höra en ofantlig summa. Jag blef högst
öfver-raskad då svaret blef — en summa som genom sparsamhet verkligen fanns i min
nyss sönderslagna sparbössa. Jag såg på mamma med frågande blickar, tärd af
spänd förväntan och hopp. — Då sade hon blott: Ulrika Eleonora. Nu ville jag
icke mera ha det, frestelsen var öfvervunnen, jag sprang ut ur boden och tyckte
att slantarne i min lilla börs klingade af glädje. Mamma gick in i en annan bod
och köpte grönrutigt ylletyg till en liten klädning, nog förstod jag hvad hon tänkte
— det kostade lika mycket som glasperlbandet. När vi voro hemma frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
