Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är rena sanningen och den kan gerna komma i dagen. Jo, sen I, det
är så, att talltrasten är den största fråssare af alla foglar med undantag af
sidensvansen, som kan häri mäta sig med honom; han äter nemligen så mycket
för hvarje dag, som han sjelf väger, det är ju alldeles förskräckligt. Och
så är han mycket kokett, vill gerna spegla sig i små klara vattenpussar och
vrider då och vänder på sig för att se hvilken ställning, som kläder honom
bäst, alldeles såsom egenkära herrar och fruntimmer göra framför spegeln.
Medan jag nu talar om foglar, så vill jag passa på att ombedja alla små
barn, i synnerhet små gossar, att icke plundra och förstöra fogelbon om
våren! Tänken, om en grym hand skulle rycka er sjelfva från pappa och
mamma och förstöra edra hem, hvilken svår och bitter sorg skulle icke det
blifva! Jemförelsevis är förhållandet detsamma med foglarne.
I beteshagar, der hafva vi våra gamla bekanta kor och oxar och får
utsläppta på bete, notabene om gräset har hunnit växa något tills April
månad kommer. De små lammen, de hoppa och dansa då kring sina mammor
och hafva mer än roligt, tycka de, och mammorna se förtjusta ut deröfver,
fastän bra fåraktiga, det kan icke nekas; men det har nog sina naturliga
orsaker.
Jag vill nu berätta er en liten berättelse om mig sjelf; vid tanken på
får och lamm står den så lifligt för mitt minne.
Då jag var sju eller åtta år gammal fick jag af min pappa och
mamma ett helt stort får, af hvilket jag också skulle få all ullen och alla
lamm-ungarne. En vinter, strax efter jul, fick detta får två små ungar på en
gång; det var en öfvermåttan stor glädje. Sötare lammungar kunde i mitt
tycke icke finnas på jorden. Hvilken fin, lång och rik ullbeklädnad hade
de icke! Med särskildt afseende härpå, kallade jag den ena »Ullrik» och
den andra »Ullrika». Jag sydde på stramalj med rödt sefirgarn små
halsband och band om deras halsar, till tecken att de voro mina, och för att
åtskilja dem ifrån hvarandra, så hängdes en liten pingla på Ullriks band.
Då de i April första gången släpptes ut med de öfriga fåren på bete, så var
jag naturligtvis med, fröjdande mig åt deras förvåning öfver allting i den
stora vida verlden, en beteshage med björkar och småskog. Min
morgonskorpa delades alltid med mina fyrbenta vänner, som nu i April voro stora
och ovanligt tama. Så snart min lofstund kom, kl. 12 på middagen,
skyndade jag i väg till dem och kommen inom grinden ropade jag ifrigt:
»Ullrik! Ullrika! livar har jag mina små ungar?» Bää! Bää! svarade de mig —
en ljuflig musik i mina öron — och så kommo de springande af alla krafter
emot mig. Jag satte mig då på marken, tog fram skorpan och måltiden
började. Ullrika var alltid snålast, eller kanske för mig kärast, åtminstone
fick hon alltid största delen af skorpan. Hon var också näsvisast, ty hon
klef upp i mitt knä, nosade mig på näsan, nafsade mig i håret och en
gång-bet hon mig i örat så att det blödde; men jag förlät henne allting, jag tog
henne om halsen och pussade henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
