Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vätt på den utvägen. »Säg mig, hvad skulle pappa göra då», fortfor jag
enträget.
»Jag skulle förlåta», svarade min far, läggande särskild vigt på detta
ord i det han fäste en pröfvande blick på mig. »Gör nu som du kan och
vill — och gif sedan gumman ditt svar.»
Jag hörde aldrig min far säga till mig, då jag förorättat någon: »bed
nu om förlåtelse!» eller i motsatt fall, om någon brutit emot mig: »förlåt
nu den och den!» Han visste väl, att förlåta är det egna hjertats sak
och måste utgå derifrån — icke på befallning — om det skall vara något
annat än ett tomt ord, vara annat än skrymteri. Han sade icke heller denna
gång: förlåt nu gumman, utan: gör som du kan och vill; Deremot talade
han alltid med mig om huru den ena menniskan alltid bör förlåta den
andra och detta med hjertat innan hon säger det med munnen, och att vi
alltid skola vara dertill villiga, om vi böja våra hjertan efter Guds vilja.
Följande dag kände jag, att jag kunde förlåta min lilla Ullrikas
grymma mördarinna och jag vill minnas, att jag skriftligen underrättade den
brottsliga härom och på rosenrödt papper.
Ullrik fortfor att lefva och blef med tiden en stor, ganska ful
stall-bagge med krokiga, skrofliga horn, hvarmed han otacksamt nog en och
annan gång stötte omkull sin trogna vårdarinna, som dock aldrig blef stött
deraf. Han återgäldade min vård egentligen med sin myckna ull; deraf hade
jag sköna varma vinterklädningar, som min mamma lät väfva — och deraf
stickade jag mig sjelf strumpor. Med dessa strumpor på fotterna tyckte jag
mig liksom gå och stå på sjelfva Ullrik, ty det var ju hans ull. Hvilken
ändalykt han slutligen fick, det minnes jag nu icke, men sannolikt blef
yttersta resultatet deraf detsamma som för Ullrika, nemligen att uppätas. Och
så var det slut med den berättelsen.
Det är en gammal sed i vårt land att narra April, som det kallas,
och den seden känna säkert alla små barn till; men veten I väl också
hvar-ifrån den kommer? Orsaken dertill är en sorglig, en betydelsefull
tilldragelse i verlden och man måste storligen förundra sig öfver, att deraf kunnat
uppstå ett narrspel, som till på köpet inkommit i sjelfva kristenheten. Då
vår Herre och Frälsare under sista dagarne af sitt lidande här på jorden
ställdes inför rätta, förhördes och dömdes, så skickades Han, såsom I
kanske veten, fram och åter — från Hannas till Caiplias, från Pilatus till
Hero-des utan att man vann något dermed, ty »man hade intet det man kunde
anklaga honom för». Detta vår Frälsares fram- och återskickande blef sedan
för hans motståndare och fiender ett ämne till gäck och begabberi. H varje år
vid samma tid uppfördes sceniska föreställningar härom och så småningom
under tidernas och århundradens lopp hafva nu dessa föreställningar ändrat
form och innehåll tills de slutligen blifvit hvad vi hos oss mena med ett
aprilnarri.
1 små barns förargelsefria verld är visserligen detta skämt också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
