Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna satt riktigt fast och säkert — ty jag’ ville minst af allt bafva en
sannskyldig råtta till medtäflare på scenen — drog jag igen dörren, satte mig
derinvid och — väntade.
Snart hördes de stapplande stegen i trappan — han kom, han kom!
Jag tordes knappt andas. Dörren lästes upp och magistern var inne i
rummet. Men huru beskrifva min bestörtning då gubbens steg genast hördes
komma mot mitt gömställe; — hjertat bultade nästan hörbart -— skulle han
väl komma in till mig? visste han af mig? dessa tankar flögo genom min
lijerna med blixtens snabbhet och jag hann icke längre förrän dörren
verkligen öppnades: — gubben skulle ställa in sin käpp i garderoben. I detta
ögonblick kastade jag mig hastigt tillbaka och tryckte mig emot väggen för
att ej synas. Detta var min olycka. Någonting föll ned öfver hela min varelse,
någonting tungt, ludet, qväfvande; livad det var, det var omöjligt att tänka
på, jag tänkte blott att jag skulle qväfvas; jag slog med armarne, men de
liksom höllos fast, jag skrek, men hörde knappt min egen röst. Slutligen
fick jag armar och hufvud fria, och rusade ut genom dörren, emot
magistern, under det mest ljudeliga skrik. Det var fårskinnspelsen som fallit
ned öfver mig och som blifvit nedryckt af mig sjelf, då jag kastade mig
baklänges mot väggen. Den hängde nu på min rygg, då jag rusade ut emot
gubben, och ofvanpå pelsen hängde de rutiga sammetsbyxorna. Magistern
tog baksteg och blef verkligen skrämd; men då förhållandet blef honom
förklaradt, så skrattade lian så godt på sitt dämpade, drillande sätt och
sade, i det han klappade mig på hufvudet: »Jo, jo, lilla sockerpulla, så går
det, när man vill narra gammalt folk!»
Med min far gjorde jag sedan sista försöket, och han lät mig narra
sig. Han smålog godt då segerstunden kom, men sedan tog han mig intill
sitt knä och berättade mig just livad jag nyss berättat er, mina vänner, om
aprilnarrits upphof. »Jag vet nog», så slutade han, »att det hos er barn är
ett oskyldigt skämt, men jag tycker ej om det; vill du göra mig till viljes,
så lägg bort det nu, sedan du vet hvarifråu det kommer; dessutom kan ofta
ett skämt sluta med ledsamhet, i synnerhet då det innehåller osanning!»
Huru fick jag ej besanna dessa sista ord några ögonblick derefter!
Jag hade en fosterbroder, något äldre än jag sjelf — som jag mycket lekte
med och mycket höll af; han hette Theodor och var en snäll och liflig
gosse. Han, som af mig blifvit narrad förut, hade nu beslutat att narra mig
igen och hade icke ännu hört den faderliga uppmaningen till mig. Theodor
sade sig hafva fått till skänks en liten ekorre och ville nu i sin tur skänka
den åt mig; »men», sade han, »du får hämta den sjelf i Sotebyn», en
bondgård några bösshåll från mitt hem.
»Hvem har honom der?» frågade jag, helt upptagen af ämnet och
glömmande dagens sed.
»Hök-Olle», svarade Theodor — »du. säg ju Hök-Olle sjelf här i
morse?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
