Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaffebordet stod dukadt med bullar så svällande oeli grädde så tjock, som
— ja! — som stadsbarnens dristigaste drömmar. Vid de många bikuporna
pä gafveln af det stora buset var brådtom, nya blommor bade slagit ut
under natten och boning och vax skulle tillverkas i stor skala. Flitiga
arbe-terskor flögo in med benen fullastade af frö-mjöl; andra stodo på flustret och
viftade med vingarna för att svalka sig sjelfva och göra luftdrag inåt
kupan, ty solen sken allt varmare och arbetet blef allt ifrigare.
På verandan utanför byggningen hade en liten rotgel eller
rödhake-sångare byggt sitt bo i ena hörnet på en stolpe i skygd af
kaprifolieran-korna. Man såg det lilla hufvudet med de kloka svarta ögonen betrakta
menniskorna, som dernere läste, sömmade, pratade. Men intet störde den
ömma modren i bevakandet af sina ägg och hennes make sjöng för henne
och matade henne flitigt med flugor och mask, då hon ej alltför ofta ville
aflägsna sig från sin skatt. Hvilka förbud och förbehåll gjorde ej flickorna
med bröder och kusiner att ingen skulle få störa den lilla rotgeln och med
hvilket intresse följde vi ej familjens historia dag efter dag. Snart voro
äggen utkläckta och nu blef det ett flygande och ett arbetande af både far
och mor att föda alla de små skrikhalsarne. Gerna hade vi velat hjelpa
dem, men de unnade ingen annan besväret, utan sutto rädda och onda,
skrikande i en buske, om vi klättrade upp att lägga en mask åt ungarna. En
vacker dag var rotgelboet tomt och vi sågo mamma och hela familjen i en
persisk syrenbuske. Första dagen vakade hon ständigt kring de ännu svagt
och klumpigt flygande ungarna. Hon flög sjelf en liten bit och kom
tillbaka, som hon ville säga: »se på mig — så här går det till». Andra dagen
voro de alla försvunna.
Efter frukosten svärmade vi ut genom trädgård och björklundar,
genom skog och öfver berg och backar och kommo hem, då
middagsringningen ljöd, med fladdrande hår och glödande kinder. Visst runkade mamma
litet på hufvudet och gamla Greta såg mörk ut vid åsynen af sönderrifna
förkläden eller en lucka pä jackärmen. Men ingen hade ändå rätt hjerta
att banna de lyckliga barnen.
Att sednare på qvällen få följa mjölkpigorna ner till den stora
kohjorden var ett älskadt nöje. De feta bruna korna gingo så förnöjda i den
sköna klöfvern eller lågo sakta mumsande, på ett för oss outgrundeligt sätt.
De påminte oss alltid om våra älskade hjordar af bruna kastanier hemma i
trädgården. Den hederliga Ko-Lars med sin luggslitna bruna kappa, cn staf
i handen, och den kloke fä-hunden Manér voro kära vänner att åter råka.
»Hvarföre heter han ManérV» frågade vi en gäng. »För det han är så
man-nerlig», svarade Lars, och intet vanligt hundförständ blickade ur Manérs
bruna ögon. Med forskande blickar öfverskådade han fältet och de åt hans
värd anförtrodda djuren och upptäckte ibland plötsligt att Majros eller
Fröken gjorde något brott mot de af honom och Lars stiftade lagarna. Som
en pil var han åstad och gaf den obetänksamma en varning. Tillbakakom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
