Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kunde sitta timtals ocli titta ned i vattnet och se på de skådespel, som
der uppfördes. En gang hade några badgäster rott ut i en båt. En af dem
ropade: »nej se hvilken stor grann fogel der sitter, röd och hvit, se bara,
kan ingen af er skjuta den?»
»Gör inte det», svarade roddaren lugnt, »det är ingen fogel, det är e’
lita massell.» Den hederlige roddaren, han räddade mitt lif! Der gick jag
okunnig om mordplanen och betraktade fiskar och snäckor, utan att ana att
jag ansågs för en fogel.
Om morgnarne var det lifligt i Marstrand, då kom folket i sina båtar
från de kringliggande öarna och förde hvitling, makrill, helgflundror,
hummer och ostron till staden. Då var det roligt att se på handeln och alla de
olika slagen af besynnerliga silfverfjälliga fiskar, som glittrade i solskenet.
De olika timmarne på dagen gjorde stor förändring i öns utseende,
det var som när man vrider på ett kaleidoskop — alltid nya figurer. Först
den brokiga morgontaflan med båtar, som i täflande fart komma med
grönsaker, lamm, tuppar m. m., men framför allt med fisk. Då syntes solbrända
sjömän, vackra fiskarflickor, kraftiga, handfasta lotsar, fattigt, men friskt och
muntert folk. Efter ett par timmar är allt detta försvunnet, och fina, bleka
damer i moderna kläder, trötte herrar, och svaga, sjukliga barn, vandra
stilla till baden.
Sedan stå stadens gator tomma, ej ett åkdon, ej en häst, ingen
vandrare, intet spår till lif — en utdöd stad. Men klockan slår och med ens
hvimla gatorna af elegant klädda menniskor, som gå i parken och åt
stranden, musik ljuder, skott knalla, ångbåtar komma, allt är lif, rörelse,
mångfald.
På eftermiddagen blir det åter tomt en stund, men sedan synes
grupper af menniskor och lekande barn, de stiga i segelbåtar, lustpartier
uppgöras, flera slags nöjen vexla till sent på aftonen. Ännu i månskenet glida
båtar öfver vattnet och sång höres.
Hvad en sådan badtid var rik på äfventyr och hvad jag i min barndom
var lycklig att få klättra i de underliga bergen, prydda af murgrönsrankor
och vild caprifolium, gå vid den sköna hafsstranden och bada i det klara
vattnet. Den rikedom af främmande personer man här såg var förvånande.
Jag beundrade en blek flicka med stora mörka ögon, hon var som
prinsessan i sagan, så vacker och vänlig. Jag lekte med två svartlockiga barn, som
talade ett främmande språk, och vi blefvo, utan ord, rätt goda vänner.
Jag hade tusen små förtjusande äfventyr och älskade Juli månad högt
för all den glädje den skänkte mig.
En gång kom en gubbe och ett barn en morgon för att sälja fisk.
Flickan hade ingen mor — det syntes nog på henne, hon var som ett litet
hafstroll, håret hängde vildt och okammadt kring hennes hals, hon var höljd
i trasor, endast de små bara fotterna, som plaskat i vattnet, voro hvita och
rena. Jag fick lof af gubben att låna flickan en timme medan han sålde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
