Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dervidlag; men det kom sig, tänkte vi, bara deraf, att den gamla
trotjena-rinnan icke hade några tänder att bita sönder de tjocka pelsarne med, hvilka
små hvassa barntänder och god vilja nog kunde vinna seger på, och vi
tyckte allt att gumman var litet tråkig, då hon sade: »Det var då en faslig
brådska på er, barn; det går väl an att vänta en 14 dagar till»! Men
gumman hade respekt med sig, och i sjelfva verket liöllo vi ock så mycket af
henne, att vi försökte att vara tåliga; men icke kan jag ansvara för, att vi
icke ändå sågo litet afundsamt på »Murre», vår stora lurfviga lekkamrat,
som icke behöfde be någon om lof, utan när han behagade promenerade
ned i trädgården, lade sig under en buske och nafsade i sig af de frestande
kartarne. Men snart kom också vår tid att göra honom sällskap, och innan
dess hade vi många andra nöjen, som I, små vänner på landet, väl kännen
till. Med hvilken förtjusning vi hoppade i de doftande hövålmarne och
klättrade upp på den allrastörsta för att genast rulla utför den igen,
huf-vudstupa öfver hvarandra, eller lekte »kurra-gömma» i dess innandöme, tills
rättaren rynkade samman sina hotande ögonbryn och puttrade öfver att vi
förstörde hans vackra vålmar. Och hur roligt, när man fick vara med på
logen och hjelpa till att ta emot de gula sädeskärfvarne, eller att sitta
bredvid Anders högt uppe på lasset och få köra, tills vi höllo på att stjelpa
omkull med alltsammans i grinden om ej Anders varit flink nog att taga
tömmarne i sin kraftiga hand, ty den ena oxen hade fått ett surt öga och
alla bromsar svärmade kring detsamma så att det var ej så godt för honom,
stackarn, att gå lugnt och ordentligt rakt fram. Men mamma kom och satte
en gammal grön florshufva på honom och knöt fast den omkring hornen
och under nosen, så att bromsarne ej längre hittade till hans sjuka öga.
Oxen såg sedan mycket belåten ut då han lunkade i grön slöja framför
lasset. (Florshufva borde visst höra till en oxes toilette under den heta
skördetiden!) Hans kamrat, en stor mörkbrun oxe, var min särskildta
favorit, och han hyste visst samma vänskapliga känslor för mig, ty han
hel-sade alltid med ett vänligt »bu’u» på mig så snart min gröna halmhatt
visade sig på afstånd, och besvarade mina rädda klappar med att räcka ut
en ofantligt lång, hvass tunga, hvarmed han med sådant eftertryck slickade
mig på hufvudet, just när jag böjde mig ned för att plocka några stora
väplingar åt honom, så att jag trillade omkull och trakteringen uteblef, ehuru
han väl just då bäst fortjent att få densamma.
Jag undrar just om I ha’n hittat på någonting, som man så bra kan
göra just vid denna tid på året och som förskaffade oss många roliga
stunder. När säden var inbergad, brukade vi springa ut på åkrarne och plocka
ax, som blifvit qvarlemnade, så många som vi kunde bära i händerna, och
begåfvo oss dermed till ladugården, der det fanns en hel mängd små
kycklingar, som förut på sommaren blifvit kläckta ur ägget. De små stackrarne
sprungo och skreko när vi kommo dem nära, men vi gnuggade sönder våra
ax och kastade kornen till dem för att försöka att tämja dem. Sådana der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
