Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små djur äro alltid hungriga, så att när de sågo kornen på marken,
stannade de, glömde bort att vara rädda längre och kommo och hackade dem
i sig med stor ifver. Så fortsatte vi dag efter dag — vi togo helst hveteax,
ty den sorten tycka de bäst om — och de blefvo för hvar dag allt mindre
rädda, vågade sig allt närmare, och snart åto de kornen ur våra händer;
ja, om vi satte oss ned på marken och togo ena ändan af ett långt hveteax
i munnen, hoppade de upp i våra knän och hackade helt behändigt ut
kornen, och då jublade vi. Slutligen blefvo våra små vänner så tama, att de
sprungo oss till möte, läto fånga och bära sig i händerna. Och att vår
vänskap blef ganska fast och varaktig, kan ni förstå, om jag berättar er
någonting ganska märkvärdigt om en af våra skyddslingar, hvilket borde kunna
höja hela hönsslägtet i allmänhetens omdöme.
En af gossarne hade särskildt utvalt en af tuppkycklingarne till sitt
skötebarn, hvilken han särdeles omhuldade och denne blef den tamaste af
dem alla. Han växte tills han blef en präktig storståtlig tupp, som lyste i
alla regnbågens färger och fick namnet »snälltuppen». Ständigt på
lofstun-derna såg man gossen och tuppen tillsammans såsom goda vänner och trogna
kamrater, tills den förre på vintern reste in till staden för att intagas i
skolan. Då såg tuppen honom icke mera, förr än han vid påsklofvet återkom
till hemmet. Första dagen sprang han omkring och helsade på alla gamla
lekplatser, och säkerligen gick icke snälltuppen miste om ett besök. Detta
blef ock det sista, ty dagen derpå nedlades gossen i en sjukdom, som efter
några veckor slutade hans lif. Men sista förmiddagen han lefde blef
snälltuppen helt besynnerlig, kom och hoppade upp på ett staket, som stod
strax utanför den sidan af byggningen, hvarest sjukrummet var beläget en
trappa upp, och på detta staket satt han flera timmar, oafbrutet galande,
men icke på vanligt sätt, utan han hade ett besynnerligt oroligt läte, som
nästan liknade ett ängsligt skrik. Gossen hörde honom, och hviskade:
»tuppen»! På eftermiddagen, när han var död, tystnade tuppen, gick in i
ladugården, flög högt upp på en pinne, satte sig der på ett hen med det
andra uppdraget, såsom ni vet att höns bruka göra när de sofva, och på det
sättet satt han orörlig i tre dagar utan att vilja äta eller gala det minsta,
och dog. — Hade det varit ett klokare djur än en tupp, t. ex. en hund
eller en häst, som förhållit sig så, då hade man strax sagt: han sörjde sig
till döds öfver förlusten af sin vän och vårdare. Men vi äro just icke vanda
att tänka så högt om förståndet i en hönshjcrna. Derföre förvånade man
sig öfver tuppens beteende och undrade om och hur lian kunde hafva. aning
om livad som tilldrog sig i sjukrummet. Men hvem vet! Om det än icke
fick rum många begrepp och slutledningar i den stackars tuppens hjerna,
— måhända hade han mera af hjerta, och kärleken är ofta mera
genomträngande än förståndet. — Jag tänker att vi menniskor en gång skola blifva
bra förvånade, när allt det myckna blir klart och afslöjadt för vår själs blick,
som nu icke är oss gifvet att begripa. Kanske få vi då också förvånas der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
