Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hugg. Hur det kommer sig får ni fråga någon lärdare, men säkert är det.
Yi kände tre slags blixt. Askans ljungeld, den tysta kornblixten och den
lilla sockerblixten som vi sjelfva kunde framkalla.
En sak, som de stora funno så otreflig, roade oss mycket. Det var
insättningen af dubbelfönstren. Då flyttades alla möbler fram på golfvet och
man fick de små trefligaste vrår, kabinetter och egna rum i hörn emellan
soffor och byråer. De möblerades i hast med pallar och stolar, och vi
ropade till hvarann: »vill du komma till mig? här bor jag!» Fick man då
sitta och karda, som väl hände att de större kunde, så såg det så husligt
ut — klippa pappersremsor var heller icke ett arbete att förakta, det
fordrade mycken ordentlighet. Alla blommor som eljest stodo i fönstren stodo
nu i grupp på salsgolfvet och med en liten spruta fick man ge dem
regndusch, tills alla blad voro rena och blanka. Denna lilla park försummade
dockorna icke att promenera uti fastän de ofta blefvo våta om fotterna.
Aldrig glömmer jag med hvilka känslor jag såg min sockerherde med alla
lammen inmuras mellan dubbelfönstren och stå och se på mig, med sin flöjt
vid munnen — och den vackra herdinnan i halmhatt och ljusblå kjol — hon
skulle gå i kloster och ej komma ut förr än till våren! I andra fönster
ställde bror Fritz upp ett regemente, och äldsta syster prydde den vackraste
mossa eller bomullsdrifvorna med eterneller och konstgjorda blommor.
Mattor lades på, och vi gingo så tyst och mjukt. När nu allt stod så ordentligt
och städadt, då sågo de stora så nöjda ut, men då var vårt förnämsta
nöje slut.
Så hände sig ibland att vi fått någon bok som roade oss särdeles, och
då lästes — i fönstret till sista skymt af dagen, och framför eldbrasan, och
förmaningen att »akta ögonen» var icke alls välkommen. Yi kunde utantill
verser och historier och gjorde skuggspel som uppfördes med stor framgång.
En märkvärdig tilldragelse i denna månad var flyttningen. Maja
flyttade naturligtvis aldrig, hon hörde oss till, men Stina skulle försöka sin
lycka i hufvudstaden; hon hade aldrig varit i stad, och berättelserna om alla
hemligheterna der hade gjort henne alldeles yr, så hon drömde vaken, slog
sönder thekoppar och satt hela timmar framför spinnrocken med händerna i
kors. Brita som icke förstod narri, höll köket blankt, men regerade så, att
alla tallrikar dansade på sina hyllor; hon skulle till prestgården, »der inga
barn funnes», och Karin — tänk! hon skulle gifta sig med Matts. Nog hade
* vi hört honom sjunga: »Och hör du liten Karin, säg vill du blifva min», men
inte trodde vi det hade så mycket att betyda.
»Mitt halfva kungarike det vill jag gifva dig», — hans halfva rike, det
måtte vara qvarnen, ty han skulle bli mjölnare. Karin kläddes till brud
med den gyllne kyrkkronan och såg så bra ut. Kyrkan var klädd med
kransar af lingonris och rönnbär, vi gingo med i tåget som brudtärnor, i
våra bästa klädningar med röda fladdrande band. O livad det var roligt —
hela bröllopet — då spelman kom och det dansades. Ännu morgonen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
