Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lilla Norrlandsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lilla Norrlandsflickan.
Längs utmed den snöbetäckta landsvägen flög vinden kall och häftig;
snöflingorna dansade hit och dit, skarpa och hvassa i luften, och himlen — så mulen
och grå — tycktes ej vilja bestå jorden en solglimt den dagen. Det var tomt
på vägen, öde och tomt; icke en gång gråsparfven syntes till — och de höga
tallarna, de susade och knakade af vinden, det lät nästan hemskt.
Slutligen hördes knarrande ljud såsom af menniskosteg; ja, der kommo
menniskor! Det var en fattig qvinna med två små barn, som vandrade sakta
framåt mot nordanvinden; de gingo mycket sakta.
— Gå litet fortare med er, barn små, bad qvinnan; det börjar snart
skymma, tror jag -— och vi veta ej hvar vi kunna få nattlierberge här på
främmande mark.
— Hm •—• hnr — lim! snyftade ett af barnen, en liten flicka om fem år,
som i sin ena lilla hand höll en frusen rönnbärsklase och med den andra hade
fattat modern i klädningskjorteln, på hvilket sätt hon mer släpades framåt vägen,
än gick sjelf. Jag är så trött, mor, då! Hm — hm!
Utan att yttra ett ord tog qvinnan sitt barn på armen, livarefter hon
ökade sin gång.
— Gå fortare, Zachris lille, bad hon åter efter en stund, jag menar vi
aldrig komma ut ur skogen.
Gossen, vid pass åtta år gammal — sträfvade med sina små fotter att
göra modern till viljes.
—• Jag kan knappt se upp för isbitarna flyga i ögonen på mig, började nu
gossen med halfgråtande röst.
■ — Ja, de stick’s så — instämde den lilla på modems arm.
— Jag är så trött, jag med, mor, och så svulten, har ni ingen brödbit
mer? fortfor Zachris med samma gråtröst.
— Hu, jag fryser så, klagade flickan och kurade ihop sig, i det hon
in-stack de små rödfrusna händerna tillika med rönnbärsklasen under moderns slitna
bomulls-sehal.
— Ah, inte ska’ ni vara så otåliga, barn, uppmuntrade den stackars
qvinnan med modig stämma, inte går det an! Nog har ni varit ute i värre väder
hemma i Norrland ■— och svultnare har ni också varit, det vet jag.
Den modiga stämman var endast låtsad. Orden voro knappt uttalade
förrän en tår glänste i qvinnans öga. Hon bortströk den hastigt med den magra
handen; det var som om hon velat dölja den för sina barn. Men det kom ännu
en tår — och så en till — och snart en för hvarje steg; alla dessa tårar kunde
slutligen omöjligt döljas •— icke heller upphöra; den arma modern gret högt
och bittert.
— Ah nej, inte ska’ ni gråta, mor, bad nu gossen i sin tur uppmuntrande,
nog blir det väl alltid, inte är det lönt att ni gråter — far gråter inte, han!
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:36:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ktaret/0143.html
