Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så af den gåfva, som här med vänliga händer jag frambär,
Musslans torftiga skal ter sig nu blott för din blick,
Skön är dock perlan deri och ovärderligt dess värde,
Lätt af en sökande själ låter hon finna sig dock.
Sök den med forskande blick och göm don i älskande hjerta,
Sä en »Skattkammare» skön blifver ditt hjerta förvisst.
Derefter lingo pigorna biblar, nattvardsböcker, etc. Sedan allt detta
med thy åtföljande förmaningar var expedierad!, hördes harposlag utanför
dörren och in trädde en hög forn-nordisk kämpagestalt i full rustning med
nedfaldt hjelmgaller. I handen bar han en harpa och sjöng dertill på en
mycket gammal folkmelodi följande visa:
Ännu i nordanlandcn
Kung Heimer går igen.
Ej ro har stolte anden
Han irrar allt än.
Men stjernorna de tindra öfver skogen.
Så mörkt det är i skogen,
Men mörkare min håg
Ty sorgen är trogen,
Ej trognare jag såg.
Men stjernorna de tindra öfver skogen.
Dock än jag älskar Norden;
Till Valhall ej jag trår.
Ett Fridhem på jorden
Jag söker och går.
Men stjernorna de tindra öfver skogen.
Men stjernorna de lysa
Så fjerran och så svalt,
Om friden de hysa,
Till mig den ej talt;
Ty stjernorna de tindra öfver skogen.
I afton dock jag skådat
En stjerna underbar,
En stråle som mig bådat
Att friden han har;
Ur fönsterna den tindrat ut i skogen.
Och derför in jag träder
Och stadnar vid ert bord,
Kung Heimer sig gläder
Åt julengelns ord,
Ät ljusena som tindra i hans krona.
Och orons sånger skarpa
De tystna i mitt bröst,
Jag lägger ned min harpa,
Vid julengelns röst,
För ljusena som tindra i hans krona.
Sagt och gjordt. Harpan nedlades på trappstegen. Kung Heimers
vålnad helsades välkommen, lofvades bättre gästvänskap än fordom på
Span-garhed; man tackade för äran af besöket och persvaderade honom i
underdånighet att visa oss sitt ansigtes ljus. Majestätiskt lyfte sig den kungliga
jern-beklädda handen, hjelmgallret uppslogs — men — o ve! — majestätet! —
hvart tog det vägen? det sjönk och försvann och reducerades till en — liten
kunglig sekter, Elisas fästman. Intet jordiskt majestät kunde dock
välkomnas med större förnöjelse än den stackars sektern, som ingenting högre för
tillfället önskade än att ju förr dess hellre fä krypa, som puppan, ur det
tunga skalet. Medan nu den afsatte konungen behagade slä sig ned vid
thé-koppen och fästmön, undersöktes den nedlagda harpan, emedan man
förmodade att någonting skönt nödvändigt måste framkomma ur Kung Heimers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
