Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT ÄLDSTA NÄRINGSFÅNG
NÅGRA DRAG UR DEN SVENSKA SÄLJAKTEN
Av ERNST KLEIN
Den
jagande människan har naturligtvis sedan urminnes
tider vetat att överrumpla sitt byte på samma sätt som rovdjuren,
antingen genom att smyga sig på det eller genom att med överlägsen
snabbhet hinna upp det, innan det förmår taga sig undan.
I de primitivaste formerna av sälj akt förekomma ännu — och ha
tidigare i långt högre grad förekommit — båda dessa jaktsätt, vid
vilka de vapen, som komma till användning vid själva
sammandrabbningen, spela en relativt underordnad roll. Ty vikarsälen är en
ganska lätt besegrad motståndare, och t. o. m. den ända till två meter
långa och med kraftiga tänder utrustade gråsälen är på det torra på
grund av sin ovighet icke svår att få livet ur, när man en gång
kommit den tillräckligt nära.
För denna närkamp med sälen begagnas därför ännu i vårt land två
så uråldriga vapen som klubban och spjutet, men också kniven eller i
värsta fall knytnäven kunna ibland avgöra kampen, om det faller sig så.
Vignettbilden, bild i. Harstena från luften. Sälbådarna ligga ett stycke utanför de överst på
bilden synliga skären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
