Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Ernst Klein
den häll, där landstigningen kan ske i skymundan för sälflocken.
Enstaka djur ligga och blickstirra på en utanför stranden, men i lägret
har ännu ingen oro uppstått, så väl har rorsmannen beräknat kursen.
Nu krypa jägarna ur båten. Det går som smort — som soldater i
högsta exercis. Inte en brodd skrapar mot berget, inte en knop
tappas. T. o. m. vid landningen, som sker i full fart, höres inte ett ljud,
ty i samma ögonblick, som båten lovar upp vid hällen, lägga de tre
roddarna på landsidan sina åror i sjön — inte ombord. De lyftas sedan
försiktigt inombords. En fullkomlig krigartaktik!
I samma ögonblick, som byordningsmannen ser, att hans trupp är
redo, ger han tecken, och nu störta alla som en man upp på kobben och
ner mot sälflocken, bild 7. På en yta av kanske tusen kvadratmeter
trängas minst tusen stora sälar, bölande och stinkande, som en
gröngul, formlös massa. De tunga, kroknästa huvudena slänga upp och
ned, de spolformiga kropparna börja guppa. Och så med ens, när
tolv resliga karlar störta ned mot bytet med svängande klubbor,
så att det gnistrar om klackjärnen, brister massan av sälar sönder som
för en explosion. De yttersta äro i sjön fortare, än man hinner se. Det
står ett sprut runt om ön, och i täta leder vältra nya skaror över de
förra. Men en del av sälarna inringas av de vana jägarna och jagas till
den lagun eller klyfta, där redan några man stå färdiga vid de på
förhand anordnade spärrarna, och här vidtar nu det stora slaktandet.
Sälarna rusa över varandra i täta massor, klubborna höjas och sänkas,
blodet strömmar och färgar vattnet och stenarna, de döda kropparna
bilda en allt högre barrikad mot de levandes stormlöpning. Inom
några minuter äro de sista sälarna instängda och krypa hjälplöst
omkring, tills dess även de blivit slagna ihjäl. — Harstenaborna tycka
själva, att ett sådant sälslag, där varje man inom loppet av några
minuter dräper sex eller sju sälar, är rätt ohyggligt. Men lönande är
det, särskilt på förvåren och senhösten, när gråsälen är som fetast och
har sina 75 kg. späck på kroppen.
Lika primitiv men en smula mera komplicerad är den konst, som
kallas att ljuda eller böta för säl och som ännu utföres av ett fåtal
skickliga sälj ägare här och var vid våra kuster. Redan Olaus Magnus
omnämner i sin 1555 utgivna Historia om de nordiska folken (Lib.
XX, cap. V), denna metod: »Det går nämligen så till, att
fångstmannen, iklädd en svart hud, som är ägnad att vilseleda djuren, och
beväpnad med ett långt, med hullingförsedd järnspets utrustat spjut, lig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
