Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Ernst Klein
På svenska sidan av Östersjön synes detta fångstsätt icke ha
förekommit. —
Om vi sålunda i det föregående ha lärt känna de mera handgripliga
metoder för sälfångst, som i princip torde ha kunnat tillämpas ända
sedan urtiden, emedan de fordra mera personlig skicklighet än
kne-piga redskap, böra vi likväl ej förbise möjligheten av att även ganska
dyrbara och väl utarbetade sälfångstredskap kunna ha förekommit
redan i allra äldsta tider. I Danmark har man funnit rester av icke
alltför grovmaskiga nät från stenåldern, och i de schweiziska
pålbygg-naderna från samma tid har nätfisket stått ganska högt. Att man då
kunnat förfärdiga sälnät är mer än sannolikt, ty dessa göras ännu i
dag av märling, smäckert, 2-strängigt hampgarn med maskstolpar
av mer än 1 dm. längd, ett arbete, som ej bör ha överstigit
stenåldersfolks tekniska färdighet, vare sig de nu haft lin, nöthår,
svinhår eller annat material att spinna garnet av. Dessa nät, som äro
c:a 10 m. långa och omkring 3 m. djupa, äro icke försedda med några
sänken men på övertelnen utrustade med ett antal långa,
lansett-formiga flöten av furu. De förankras under vattnet utanför stenar,
där sälen, d. v. s. vikaren, plägar krypa upp. Stundom lägges ett
sälnät som landarm i vinkel mot det yttre nätet. När sälen så, antingen
skrämd av landarmen, som den först stöter på, sätter av utåt sjön eller
eljest ger sig ned från stenen, stöter han på det utanför liggande nätet,
vars ena ände är så lätt förankrad, att den följer med, när han kör på,
medan andra änden står fast. Skrämd av motståndet rullar sälen
alltmera in sig, de långa flötena trassla ytterligare ihop nätet, och slutet
blir, att bytet är fångat och drunknar, om det ej dessförinnan halas
upp och avlivas. Ett särskilt raffinemang vid bruket av sälnäten
förekommer i Norrland, där man utanför sälens omtyckta viloplatser
förankrar en limpformig, brunbränd träkloss, som liknar det översta av
en nätt och jämt uppstickande sten. Utanför denna lägges nätet i
halvcirkel. När sälen ser ’stenen’, skall han upp på den. Överraskad
av att den ger vika, dyker han och går på nätet. På Fårö vid Gotland
brukas ett slags rörliga sälnät, slagnät, som med sin nederteln dragas
fast omkring nedra delen av en sälsten, medan det övriga nätet,
som har båda ändarna sammanbundna, ligger ringformigt utbrett på
botten. Genom två förankrade, vridbara bommar, som uppbära var
sitt par ståndare, kan nätet medels en till närmaste land löpande lina
bringas att resa sig. Man gillrar slagnätet om kvällarna under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
