Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Ernst Klein
Bild 16. Säljägare utan skrestång. Runo.
att med större båtar, i lag på fem man eller flera, uppsöka den
drivande havsisen och de sälar, som med sina nu simkunniga kutar
tagit sitt uppehåll på de rörliga isfälten. Vanligen träffas denna stora
drivis i Bottniska viken och Ålands hav men även, om vind och ström
så vilja, i Östersjön, Finska viken och Rigaviken. Varhelst de
drivande, vita kontinenterna seglade, voro förr byteshungriga jägare
färdiga att angöra dem. Dessa färder, från sex till tio veckor långa,
plägade ännu i mannaminne företagas av stora flottor på tiotals båtar
från en mängd orter i Norrland, från Ulvön i söder till Haparanda i
norr, samt dessutom från en del öar i Roslagen, främst Rödlöga,
Svartlöga, Kudoxa och Vidinge. På sina håll hade man endast öppna
segelbåtar, från 7—12 m. i längd, några byggda enkom för att lätt
kunna dragas upp på isen, andra av vanlig fiskebåtstyp. Rospiggarna
foro redan på 1600-talet i kajutbåtar, på 1800-talet i de
’rospigg-skutor’, som ännu för några år sedan voro typiska för Stockholms
skärgård. Runöbornas tvåmastade jalor av en typ, som införts på
åttiotalet från Finska viken, äro också försedda med ett slags mycket
primitiv kajuta eller krypin. Eljes har man brukat tälta ombord på
båten, när man väl kommit ut i ’sälisen’, och slagit upp sitt jakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
