Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt äldsta näringsfång
Bild ij. Jaktlager i isen. Runo. Teckning av bonden P. Ulas
läger på något slätt fält med skyddande vallar av skruvis, bild 17.
Den uppdragna båten utgör hemmet. Härifrån utgå expeditioner
med skrestång (där den finns), kälke eller jolle. Varje jägare går sin
kosa och tar det byte, han kan få, samt släpar hem det till lägret, där
sälkropparna hopas dag från dag. Man lever på enkel matsäckskost,
sparar på den medförda veden, som endast brukas till kokning, torkar
de våta kläderna på kroppen, när man sover i det oeldade tältet, hela
laget så tätt packat som möjligt. Och varje dag, då inte snöstorm eller
dimma hindrar, upplever man de otroligaste äventyr i isen, hoppar
över råkar, ramlar i vakar, seglar på isflak, slåss med ilskna gråsälar,
blir snöblind, får byte och mister byte och släpar sig fördärvad, hellre
än man låter en säl bli kvar. Ju längre det lider på våren, dess
farligare blir det, men då har man också kommit i form, om man eljest
duger till säljägare. En sådan jaktsäsong tar knäcken på mången, men
säkert är, att det är en kur, som håller rasen frisk. Ty de som år från
år överleva en dylik prövning, måste vara av gott virke.
När slutligen de sista drivisflaken brustit, sätter man segel och
reser hem med full last, en ofta livsfarlig seglats i den nu isfria och
desto lättrörligare sjön. Finnar och estlandssvenskar pläga taga hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
