Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östgötsk trädgårdskonst. Av Bengt Cnattingius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r54 Bengt Cnattingius
börjar skifta karaktär. Man ser först hur ekbeståndet dominerar: de
karaktärsfulla solitärerna beteckna tillvaron av en kultivering, som
herrgårdsfolket präglat på landskapet. Lövängarnas friska skönhet
med sin balansering av ljus och skugga är ett resultat av denna nya
naturkänsla. Vart man kommer i Östergötland mötes man av samma
preludium till en engelsk park: Stegeborg, Brokind, Sturefors, Adels
-näs, Bjärka-Säby.
Vreta kloster möter oss åter i den östgötska trädgårdskonstens
historia. Här anlades ännu en gång en pioniärträdgård liksom under
medeltiden. Det var av den lärde och starkt naturvetenskapligt
intresserade kyrkoherde Tiburtz Tiburtius på 1760-talet. Att han
därvid förstörde delar av det gamla klosterområdet får icke alltför
mycket räknas honom till last. Han uppträdde här som föregångsman
inom sitt stånd och framför allt för allmogen. Blott vid Åsbo
kyrkoherdeboställe, bild 7, finnes en trädgård, som är äldre — den har
kyrkoherde Anders Tollin att tacka för sin tillkomst år 1734. När
emellertid Tiburtius berömmer sig av att ha planterat »de förste Tyske
eller Korgpiil samt förste Poppelpiil» och något senare »de förste
Sibiriske ärteträd» så spårar man lätt ett botaniskt intresse i anläggningen.
Det är också det som är den röda tråden i prästgårdsträdgårdarnas
historia. Prästerna under 1700-talet mottogo under sina studieår
framför allt i Upsala varaktiga intryck av Linnés vetenskap och av
naturvetenskaperna i allmänhet, och sedan de anammat ett
fördelaktigt gäll omsatte de sina botaniska intressen i praktiken genom
anläggandet av trädgårdar, där trädens och örternas mångfald och
sällsynthet oftast blev huvudsaken. Och där deras mödor välsignades var
det naturligt, att de också sökte förmå sina församlingsbor att anlägga
trädgårdar. Ingen har i detta avseende uträttat mera än den
framstående botanisten doktor P. A. Stenkula. Som kyrkoherde i
Ringarum anlade han en stor och vacker trädgård och park i början av
1800-talet. På socknestämman bestämde han sedermera, att varje
nygift medlem i församlingen skulle vara förpliktad »att updraga och
wårda 4 st. fruktträd». I Läsning för Landthushållare i Östergötland
år 1834 heter det om denna lovvärda bestämmelse: »Mägtar
stämmans ordförande beständigt vaka öfver dess efterlefnad, så planterar
han åt sig sjelf 100 à 160 friska minnen och gör församlingen till en
lustgård i stort». En annan hängiven trädgårdsentusiast var prosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
