Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folklig tideräkning. Av Martin Pn. Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Martin P:n Nilsson
nämsta tillverkningsorterna. De förfärdigades även på andra platser.
Även från synpunkten av tideräkningens historia skulle det vara
intressant att följa denna industris utveckling och uppsving;
tillräckliga uppgifter stå mig ej till buds, men jag skulle hålla före, att
klockan blev allmännare i slutet av 1700-talet.
Ett gott ur är sällsynt och dyrbart, och var och en jämför emellanåt
sitt ur med någon tillförlitlig klocka för att kontrollera dess gång; i
verkligheten ställas dessa efter telegrafiska uppgifter om den
astronomiska tiden. Sådana ur finnas nu litet överallt, om inte annorstädes
på järnvägsstationerna. Förr i världen fanns det blott ett och annat
tornur på någon kyrka; deras egentliga uppgift var nog att visa rätt
tid, men de voro sällsynta och fyllde sin uppgift illa.
En tid, som icke hade samma hjälpmedel som vi, tog naturen till
hjälp. I söderfönstret av bondstugorna, vilka åtminstone i många
trakter alltid lågo ’solrätt’, d. v. s. i öster och väster, fanns i karmen vid
fönsterposten en streck, med vilken fönsterpostens skugga sammanföll
vid middag, den s. k. middagsstrecken. Ibland tillfogades ytterligare
en skåra, som angav tiden kl. 3 e. m. I Dalarna sattes middagsskåran
på spismuren. Det var ett enkelt medel att finna tiden och det
ganska noggrant, så att man kunde ställa klockan efter det, men det dög
blott när det var solsken och i ett och samma hus. Vi böra emellertid
erinra oss, att den för hela landet gemensamma borgerliga tiden först
infördes i förra århundradet; förut hade varje ort sin tid, som
bestämdes av solens kulmination, d. v. s. då den vid verklig middag stod
rakt i söder.
Middagsstrecken är ett slags solvisare, och solvisaren är ett från
antiken härstammande instrument, från vilket dagens timmar kunna
avläsas. Emellanåt finner man solvisare på gamla kyrkor, t. o. m. på
milstolpar, men de voro knappast i allmänt bruk i vårt land. Man
hade helt enkelt icke behov av dem, tiden var ej så noga avgränsad
och dyrbar som nu, och för det dagliga arbetet gav tiden sig av sig
själv. Under den ljusa årstiden stod man upp med solen och gick till
sängs med solen och avbröt den långa arbetsdagen med en
middagsvila, då solen stod högst på himmeln. Under mulna dagar redde man
sig så gott man kunde utan solen. Ty solen var den egentliga
tidmätaren.
I sydligare länder och framför allt i tropikerna är det lätt att
bestämma tiden efter solen, då den båge, som hon beskriver på him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>