- Project Runeberg -  Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Tredje bandet (del V & VI) /
118

(1929-1932) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalltyg och jaktspjut. Av Torsten Lenk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8

Torsten Lenk

har skottet gått och björnen blivit sårad, har han understundom den
älskliga vanan att i vildaste raseri gå direkt på sin tillämnade baneman,
som icke hinner ladda om och som är hans säkra offer, om han icke
har annat vapen att försvara sig med. Vid björnjakt var man ju
sällan ensam, men om så skulle hända, var björnspjutet det nödvändiga
komplementet till bössan. Därför har ett stort antal av denna
spjutsort bevarats och kunnat insamlas till våra museer, de flesta från
mellersta och norra Sverige, där björnen längst levat kvar.

Om man nu har många och goda björnspjut att tillgå för ett
närmare studium, så äro andra verkliga jaktspjut i Sverige ytterligt
sällsynta. Från nyare tid är endast ett känt, och om detta har man inga
bestämda uppgifter utan nödgas att dra slutsatser på grund av dess
utseende och i övrigt bygga på äldre litterära källor. Naturligtvis
existerar det en hel del sena spjut, använda vid skallgångar, men dessa ha
icke använts av de med bössa beväpnade personer, som hade till
uppgift att nedlägga de vid skallgången hopdrivna djuren, utan av
drevfolket, som skulle mota undan eller döda exempelvis en varg, som
sökte smita igenom kedjan eller som gick löst på ett vargnät. I värsta
fall kunde de användas till ett visserligen klent, men ändock försvar.

I »Tidskrift för jägare och naturforskare», utgiven av
Jägare-Förbundet år 1832, klagar en författare över att »pikkarlarne» infunno
sig till skall i Värmland med »yxor, eller pikar, som ofta bestå af
trubbiga harfpinnar, gamla knifvar samt spikar satta i smala skaft och blott
några få hafva dugeliga jaktspjut–-.)) I Nordiska museets
samling av svenska jaktspjut finnas åtskilliga exemplar med uppgifter om
att de brukats vid skall så sent som mot 1800-talets mitt, och om en
del av dem kan man nog säga, att de väl motsvara den ovannämnde
författarens klagan. Det utmärkande för flertalet är deras föga
vapenmässiga utseende. Från flera platser i Östergötland finnas sådana
med korta, knivliknande, illa smidda blad med i skaftet inslagen tånge,
det vill säga den del av spetsen, som sitter i stången, och en ring runt
skaftändan, bild 7. Där föråldrade och avlagda militärstångvapen
varit tillgängliga, ha de nog också medförts vid skallgång, men de
synas ha varit mycket sällsynta i bondehem, och där de någon gång
förekommit, ha uppgifter om deras användande för jakt eller
skallgång endast undantagsvis följt med föremålen till museerna. I ett par
fall har meddelats, att de medförts vid resor till skydd mot vargar.
Ett undantag utgör Dalarna, men detta får delvis sin förklaring genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:39:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kulbild/1-3/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free