- Project Runeberg -  Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Tredje bandet (del V & VI) /
126

(1929-1932) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalltyg och jaktspjut. Av Torsten Lenk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126

Torsten Lenk

ensam en björn till mötes och dödade honom. På stången synas ännu
märken efter björnens klor. Det står lappspjuten mycket nära.

Björnen dödades i de flesta fall på vintern antingen vid — någon
gång i — idet, jämför bild i, eller också sedan han lyckats komma
förbi sina vedersakare ut i skogen. I det förra fallet kunde han vara
lättare att komma åt i sitt vimmelkantiga och yrvakna tillstånd och
bländad av det skarpa ljuset, men hade han väl kommit in i
situationen, hade han stora utsikter att bli dess herre. Hans angrepp blev då
verkligt farligt. Bringan, halsgropen och gapet voro de ställen, där en
stöt hade största verkan, och det gällde att så snabbt som möjligt
anbringa densamma, ty björnen kunde med förbluffande hastighet slå
spjutet ur händerna på den starkaste karl eller bita sönder även ett
mycket kraftigt skaft. Kom det då inte hjälp mycket hastigt, var
saken snart avgjord — men icke till jägarens favör.

Bland knep, som användes för att lura björnen, kan man nämna
hastiga blindstick. När björnen då slår i luften för att parera,
följer omedelbart den avgörande stöten. Lapparna i Frostviken i
Jämtland brukade lossa slidan på spjutet samt med ena knät och
spjutets bakre ända i marken avvakta björnens anfall. Medan denne
ursinnigt bet i slidan, fick han stöten i bröstet. I Gällivare och Torne
lappmarker dolde man spjutet vid sidan och stötte i sista ögonblicket
eller lät björnen själv störta sig på spetsen, som måste riktas säkert och
utan misstag, under det att man hastigt böjde sig ned utefter den mot
marken stödda stången.

Man kan icke vänta sig annat, än att kastspjut, avsedda för jakt,
skola vara ytterligt sällsynta. Redan Peder Claussön Friis säger ju år
1599, att de användes »Wdj gammell Thijd». Förekomsten av
kastspjut för jaktändamål från senare tid än 1500-talets slut bör också
tillskrivas alldeles särskilt retarderande omständigheter. Däremot äro
spetsar till kastspjut från förhistorisk tid funna i stort antal. Sådana
med hullingar (Friis’ ’Krogspiud’) förekomma i Norden redan på
100-talet före Kristus. Ehuru de icke äro kända genom säkra fynd
från medeltiden, får man dock utgå ifrån att de funnits här även då.
På kontinenten ha de i varje fall icke varit okända, såsom bland annat
den berömda Bayeux-tapeten utvisar. Den andra typen med
lancett-formig spets förekommer under förhistorisk tid tillsammans med
krokspjuten och i mycket stort antal, och man behöver icke tvivla på
att även dessa spetsar använts på kastspjut. De reliefornerade brons-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:39:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kulbild/1-3/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free