Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hävringe båk och lotsplats. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii6
Karl Asplund
sjörövare — ryssar, som voro ute på plundringståg — jag hade då hört
talas om att ryssarna i forna tider härjat på svenska kusten, bl. a.
plundrat och bränt Nyköpings stad. — Jag upptäckte en båt mellan
Hävringe och Grässkären1, som kom roendes ut mot Hävringe, men
beräknade att den inte skulle kunna hinna fram före den stora båten,
som kom utifrån havet och hade medvind. — Jag var mycket orolig
och tänkte att gömma mig i sjöboden, sedan jag förkastat tanken på
att försvara mig med en laddad bössa som fanns i stugan. Den stora
båten landade på västra sidan i en vik. Det var min far som kom
roendes hemifrån, och landade även han i samma vik, där den stora
båten låg och inväntade min fars ankomst. Glädjen hos mig blev stor
när jag såg far komma gående och i vänligt samtal med de främmande
männen närma sig stugan. Det var estlänningar, som voro på väg
från Stockholm till sitt hemland, men blevo vinddrivna och sökte
nödhamn vid Hävringe . . .»
Men om vintrarna, då ingen lotsuppvaktning förekom, hade de
skeppsbrutna eller de fiskare som kommit i drift på isen att sköta sig
själva på ön. När den sista lotsen rodde eller seglade in före
islägg-ningen, hade han enligt gammal sed att se till att det i båken fanns
torkade flundror, salt, bröd och talgljus för frusna och uthungrade
gäster under vintern.
Liksom gårdar, kvarnar och allehanda lantliga byggnader ha sina
vättar som vaka över huset och äro vänligt stämda mot dess invånare,
hade båken också sin. Jag hörde honom i min barndom omtalas av de
äldre lotsarna — men med en litet raljant ton, ungefär densamma, med
vilken jultomten nämnes — en liten grå gubbe, kanske inte gråare
och tystare än gamla skärkarlar, som man ännu ibland kan träffa
någon gång. Under stilla sommarnätter kunde man höra honom gå
inne i båken och spöa strömmingsskötarna rena från fjäll till tecken
på att fisket skulle »slå till» — om det nu inte var det svaga dånet av
sommarnattens eviga dyning man hörde . . .
1 En liten ögrupp mellan Hävringe och Oxelösund, numera utmärkt genom en ledfyr.
Minnet av ryssarnas härjningar i skärgården 1719 lever ännu på många ställen kvar i den
muntliga traditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
