Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När strumpebandsorden förlänades till Gustaf II Adolf och Karl XI. Av Gösta Malmborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 2
Gösta Malmborg
skyddspatrons) ära. Förutom till engelska prinsar och utländska
regenter kan orden endast utdelas till högättade engelsmän. Högsta antalet
engelska medlemmar frånsett de kungliga prinsarna får dock icke
överstiga z 5. Enligt statuterna skola ordensinsignierna efter
innehavarens död återlämnas till ordens högste beskyddare, konungen av
England. Till Sverige har strumpebandsorden på senare tid förlänats åt
konungarna Oscar II och Gustaf V och tidigare endast åt Gustaf II
Adolf och Karl XI.
Sägnerna om strumpebandsordens uppkomst äro många. Den mest
bekanta är väl följande. På en bal råkade konung Edward III:s
älskarinna, prinsessan av Salisbury, tappa sitt strumpeband, och då
konungen i sin iver att taga upp det kom att gripa tag i hennes klädning,
blev han föremål för de närvarandes skämtande. För att tysta ner
detta utropade han »Honny soit qui mal y pense» (skam den som
tänker illa härom) samt svor på att han skulle göra strumpebandet till
ett så högt utmärkelsetecken, att alla skulle komma att eftersträva det.
En annan version säger, att orden instiftades efter slaget vid Crécy,
under vilket ett blått band på en lans varit engelsmännens fältteeken
och »riddar Georg» deras lösen.
De högtidligheter, varigenom strumpebandsordens insignier
överlämnades till Gustaf II Adolf och Kari XI och de varunder dessa efter
respektive konungs död återlämnades, äro så betecknande för den ståt
och det ceremoniväsende, som härskade i Europa under 1600-talet, att
berättelsen därom kan ha sitt intresse som tidsbild. Hela det officiella
livet blev under detta århundrade alltmer klavbundet i de mest
cere-moniösa bojor, och det fanns förordningar och prejudikat på huru
man skulle uppträda vid snart sagt varje tillfälle. Ju mera invecklade
och tillkrånglade ceremonierna blevo, desto förnämare tycks man ha
ansett sig uppträda. En mycket stor del av diplomaternas tid åtgick
också för att ordna själva arrangemangen vid deras gemensamma
uppträdanden. Diskussioner fördes om vem som var finast och alltså hade
företräde före de andra, om man skulle ha hatten på vid vissa
mottagningar eller ej o. s. v., ja, det fanns t. o. m. föreskrifter om, huru
många trappsteg ned man skulle följa den eller den personen, när man
tog avsked av honom efter ett gästabud i sitt eget hem. Det gick för
övrigt så långt, att en hel svensk ambassad, som en lång tid legat i
Moskva för underhandlingar med ryske tsaren år 1674, höll på att gå
helt i stöpet, därför att man icke kunde komma överens om hatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
